Räcker det med ett -Jag älskar dig!?

Usch, Usch, Usch för att vara ensam med barnen, när Jens är iväg på sina jobbgrejer. Han har ju tyvärr ett sånt jobb som imellanåt jagar iväg honom på diverse och oftast med en eller två övernattningar. Det plockar fram stressen i mig. Helt plötsligt blir jag en stirrig tant med kortare stubin än träslöjds-läraren på högstadiet. Jag blir ett ufomonster till morsa. Jag ryter, ställer krav, har gråten i halsen och tycker jag har de mest otacksamma barnen på jorden som inte begriper hur tufft det känns ibland att vara mamma.

Klart de inte begriper det!!! Det vet jag ju. Jag vet ju så väl hur de fungerar och reagerar på en stirrig mamma. Det blir bakut och det blir stirrigt för dem också.    

Jag vet ju det..

Ändå blir det så här ibland. Fel fel fel. Magsårsvarning för både dem och mig.

Sen när jag sitter här och alla har äntligen landat i sängarna, kommer det dåliga samvetet. Än en gång lovar jag mig själv dyrt och heligt att inte stressa ur nästa gång vi är själva... Sen tänker jag; Håll ut!! ett par år till sen är det lättare. Sen. Om ett par år. Bit ihop.

Jag anstränger mig dagligen för att hitta saker att berömma mina frön för. Det är småsaker hela tiden, som att, ta undan sin tallrik, hjälpa till med dukning, sätta iordning skorna mm. Ofta ofta berömma dem för små saker i vardagen som kanske borde vara självklara.

Sen när man står där och måste kritisera så känns det som om alla mina "bra" och "duktig" åker rakt ner i toan. I alla fall om man frågar mitt samvete.

Sen när jag stoppar om dem på kvällen, kramas och säger att jag älskar dem över allt annat, undrar jag ibland om de faktiskt tror på mig. Räcker det med ett "jag älskar dig!"?