Som en knytnäve

Mitt hjärta är alltså lika stort som min knutna näve. En aningen mindre än en tennisboll. Men ibland så känns det som om det blir så stort att det knappt får plats i kroppen. Ibland skrumpnar det ihop och blir mindre än ett russin.

Just nu verkar hjärtat inte riktigt kunna bestämma sig för hur det vill se ut. Det är som en karusell i kroppen och det gör mig osäker och kluven på vilka känslor som är på riktigt.
Jag får lycko-känslor när hjärtat växer. Av olika anledningar har hjärtat bubblat över många gånger på sistone. Människor i min omgivning som delar med sig av sina lyckliga dagar och får mitt hjärta att skutta till för deras skull.
Många gånger har hjärtat även krymt ihop, ibland har det känts som om okända krafter vill slita det ut ur kroppen på mig. Sorg, bitterhet, självömkan och ovisshet tar över. Inte alltid från mig, utan av vad människor delar med mig.
Det som är problemet är att jag har svårt att få hjärtat att skutta för min egen lyckas skull. Det stannar vid den knutna näven och gör varken från eller till.


Det här har fått mig att börja fundera på mitt eget. Varför det just nu känns som om jag av någon anledning inte är lycklig och nöjd. Jag har dåligt med anledningar till att känna mig olycklig. Jag har en man som älskar mig, barn som förgyller mig och ett jobb som utvecklar mig.
Vad är det som är fel?

Vill men vågar jag?

Jag vill göra ett ingrepp som hade förenklat mitt liv. Jag vill ta bort min livmoder. Väck med skiten bara.
För det första har jag ingen aning om vården hade gått med på min begäran. För det andra är jag lite osäker på vilka konsekvenser det hade kunnat medföra för mig.

 I värsta fantasin vaknar jag upp och ser ut som en rysk kulstöterska från 70-talet. I bästa däremot har jag ett liv utan alla de hemska blödningarna, ingen frustrerande ägglossning som gör att alla mina nerver kryper utanpå huden och hela kroppen skriker -gör bebisar!!!

Men tänk om jag skrumpnar ihop till en totalt asexuell individ utan lust och begär... Det hade inte varit så kul..

De som vet något om något får gärna dela med sig

Bara för att

Valle väckte mig kl 07.00 för att berätta nåt om tissen. Tissen är katten Sture som tydligen stod i trappan och inte ville hoppa över grinden pga hans största plågoande Valle stod andra sidan. Att Valle gått upp och ränt runt på ovanvåningen utan att väcka mig berättar bara att jag är en sovare. Det krävs mer än en knappnål som faller för att väcka mig om vi säger så.
Det var bara att dra sig upp och dra igång kaffe till mig och fixa yoggi och bollibompa till Valle. Vad som händer en halvtimme senare är att Valle kommer till mig och är jätte trött! Oh va trött man kan vara då! Ja men vad skulle du upp och göra så tidigt då? Ibland tror jag att det är på ren jäkelskap som han gör det. Jag menar på helgen verkar det gå alldeles utmärkt att sova både till 08 och till 09.

Fast det är en fantastiskt vacker morgon. Lite kallt och vackert på himlen. Och sen att få sitta och mysa med en gosig unge är inte fy skam. Jag tror jag tar lite kaffe till och sen ska vi nog se till att en tisdag kan bli underbar.

Slavdrivaren!

Ja det är tydligen jag det.. Iaf enligt somliga.

Där jag har jobbat tidigare har det varit en merit att få vara ledare av något slag. Att få vara samordnare har varit en rolig uppgift med en chans att utvecklas och kunna jobba mot ett mål, istället för att vara en arbetare som enbart står och gör samma sak, dag ut och dag in. Där jag arbetar nu, är det som att gå många år tillbaka i tiden vad gäller den åsikten. Här är det den gamla läran som gäller. Ja det vill säga den här - Vi är arbetare och alla som har någonsomhelst ledarbefattning är rövslickare och moderatsvin. PUNKT. Nu är det ju inte alla som känner så, men att det ens finns känns nästan lite retro. Som när man var liten och fick dela ut rosor till den kände socialdemokraten och hela byn stod framför folkets hus och hejade på, allt enligt arbetarrörelsens guidebok.

Jag anser forfarande att det är sketaroligt att få en chans att växa, utbildas och få erfarenhet. Och när man är en person som gillar att få koll på helhet och struktur, kan jag bara säga att jag ser det som en utmaning att få vara lagledare till ett gammalt gäng, där jag är ny. Den stora utmaningen blir att försöka blåsa in lite nytt sug i gruppen. Experter på sina jobb är dem redan.

Vinter-Söndag

Idag har äntligen barnen kommit loss och dragit iväg till vår lilla pulkabacke. Samma lilla kulle som deras mamma i princip bodde på som liten. På sommaren samlades det på nyckelpigor och på vintern åkte vi pulka. Älskar den lille kullen. Älskade barndom.. Nu är det mina barns tur att leka där. Känns rätt fint ändå att bo i samma kvarter nu som när jag var liten.
När man har lekt i snön är chokladmjölk och mormors bullar nära givet.
På det stora hela har nog hela familjen haft en ganska så mysig Söndag.

Men.. Ja där finns alltid ett men..
Jag kan inte släppa taget om jobbet. Jag vet så väl att jag kan det här, men ändå finns det saker som stretar i mig. Förmodligen handlar det om att "de andra" inte vet att jag kan det här. Jag behöver på något vis bevisa för en grupp människor att jag både kan och vill. Antar att jag saknar lite trygghet. För det ska fungera krävs antingen en eller två saker. För det första; kunskap, både process och metod. För det andra; förtroendet av de människor som finns i gruppen. Det ultimata är bägge delar naturligtvis och det är självklart mitt mål. Men det är här det behöver börja. Jag står på ett ställe där jag behöver visa att jag fixar. Inte världens lättaste uppgift.
Men det allra viktigaste för mig är ändå att jag inte förlorar glädjen i det jag gör.

Mamma vinner aldrig

Ja så länge fick soffan vara skärmfri. Man smyger dit en laptop. Drar igång ett spel. Ni förstår, ibland får man välja sina strider. Just den här stunden var i alla fall alla fyra kompisar. Jag kan garantera att det är inte vanligt.

Livet

Idag sa en vän att jag nog hade behövt en dag med lugn och ro. Ana hur sant det är. Det slog mig då att oj vilket hektiskt liv man faktiskt har. Det är fullt av helt otroliga stressmoment. Inte ens helgerna är särskilt avkopplande när man har småfolk i huset och tusen måsten som man helt enkelt måste göra. Jag förstår varför människor går in i väggen till slut.

Att ha barn är intensivt men roligt. Om man sen lägger på ett stort hus med sju sovrum och ett par vardagsrum, tre toaletter och en konstant full tvättkorg så har man ett heltidsjobb bara där. Sen lägger man på två heltids arbetande föräldrar som dessutom är nyanställda båda två och superhungriga på uppgiften. Det är ganska lätt att se att man inte har en chans att räcka till.

Vad är det då som får stå åt sidan? Ja det är en hel del av det mest viktiga här i livet. Att hinna njuta av vardagen. Att vårda kärleken. Hinna med sin egen individ och med det menar jag, intressen, nöjen och att få ha frid i själ och sinne.

Jag vet att det kommer. Det kommer. Bara några år till så släpper trycket. Men hur gör man under tiden för att inte tappa bort sig själv?

jaha ja

Har börjat på hur många inlägg som helst. Men kan inte riktigt få ut vad jag känner just nu. Så blir det när allt stockar sig. Det blir too much. Så istället får ni denna av mig. Kan vara den bästa kärlekslåten ever. Man blir liksom lite kär och varm i hjärtat av den. Tror vi behöver det..

Ge mig fem chanser!

Är ett uttryck från en av byborna som är lite av en symbol för byn.
Faktum är att jag gillar det.
Ge mig fem chanser att få dig glad.
Ge mig fem chanser att locka fram det fina och goda i dig.
Ge mig fem chanser att få visa att jag tycker om dig som du är.

För jag menar, ingen går ändå riktigt på det den första gången, eller hur?
Andra gången blir man lite skeptisk.
Tredje gången, ja okej då.
Fjärde gången, tack jag uppskattar det.
Femte gången, Ja jag tror dig!!

Antar att min uppmaning är att gå ut och ge alla fem chanser. Det kan vara värt det. Ta hand om varandra där ute i stimmet.

blå

Ny färg på bloggen. Just nu känner jag för det rena raka och enkla. Det får spegla sig här i bloggen. Kanske den till och med kan vara en försmak av den blåa himmel som snart finns över oss när den efterlängtade våren kommer till oss.

Noterar; Jag måste verkligen sluta krångla till saker. Ta saker för vad de är och fyll inte i på egen hand.

Ett minne..

Efter jag hade tagit de hemska tabletterna var det ingen återvändo. Det var en högsommarkväll och med en känsla av tvivel och oro åkte vi till sjön. Vi simmade och försökte samla oss inför det som hänt och inför det som skulle hända nu. Men just den kvällen njöt vi av den vackra sjön samtidigt som solen gick ner.

Igår gick jag och tänkte på denna kvällen som hände för några år sen. Den dyker upp ibland i mitt sinne. På ett konstigt vis är det både ett fint minne och ett hemskt.

Hade jag inte tagit de hemska tabletterna den kvällen, hade jag inte varit där jag är idag. Mitt liv hade tagit en helt annan vändning. Det livet vet jag inget om. Men jag vet vad jag har idag och därför måste jag tro att mitt val den kvällen var det rätta.

Vill se!!

Idag är det bio-premiär för en film om denna sagolikt vackra kvinna. Den vill jag se!!

Till och med så att jag reagerade

Har läst många artiklar och annat angående könsroller. Det vill säga könsroller som vi "tvingar" på våra barn på diverse olika vis. Jag brukar hålla mig i skuggan i den debatten, för jag tror verkligen att barnen har så stora egna viljor att det är svårt att tvinga på dem bilar lika mycket som dagens tandborstning.

I vilket fall som helst så var jag i stan idag med småkillarna och vi skulle naturligtvis äta happy meal när vi var där. (shit va skabbig den hörnan av stan har blivit). I lådorna var där en varsin grabbleksak. Inget jag reagerade över ända tills Noel påpekade att de visade skyltar på både typiska grabbsaker och tjejsaker. Jaha liksom. Noel som ääääälskar rosa och lila ville naturligtvis ha den grejen istället. Så det var bara att gå och byta ut den.
I denna situationen kändes det verkligen som om kedjan fastnat 30 år bakåt i tiden. Det var självklart för dem vilken typ av grej grabbarna skulle få. Hade det varit lite vett i pannbenet på stackarna som jobbar där, kunde de iaf ha frågat, eller?

Nu har Noel en sprillans ny my little pony i berget av leksaker och han är supernöjd med den dagen.

Oväntat!

Idag såg Valle mig naken.
Inget konstigt med det alls. Det har han gjort i princip dagligen eftersom vi brukar duscha tillsammans.

Men idag när han såg mig, tittade han förskräckt på (ja ni vet vad jag menar). Rusar till sin pappa och utbrister;

-Pappa! Pappa! Mamma AJ AJ!! Mamma AJ AJ!!

Han trodde nog att jag hade tappat nåt...

Tack!

Tack! För alla som grattat mig till jobbet, här, på fb och till mig i egen hög person. Tänk att det finns människor som blir glada för min skull. Det värmer i hjärtat så gott.

När saker faller på plats

För en tid sen, skrev jag här om att det var saker på gång, som jag inte kunde berätta om.
Nu är det färdigt.

För en tid sen kom min chef och frågade mig om jag kunde tänka mig ett jobb som kräver mer av mig. Självklart sa jag JA!

Det som hände efter det var naturligtvis förhandlingar om detta. Jag fick gå där o vänta o vänta o vänta.. Och sen rätt som det var kom han en dag precis innan jul och sa att det var klart. Jag skulle få en visstids-anställning och få utbildning för att klara upp mina nya arbetsuppgifter. Så jäkla gött!
Nu efter helgerna kom han igen och erbjöd mig ett fast jobb. Kan ni fatta det?? FAST!!!
Jag har knappt fattat det. Det är så underbart.

Tänk att saker och ting faktiskt kan ramla på plats. Och att jag får denna enorma chansen. Helt otippat från min sida.

 Det är en härlig känsla när någon tror på en. Tror att man klarar av ett arbete som innebär mer ansvar och stryrning.
Allt det här har jag att tacka lernia för. Ja visst är det jag som visat tassarna, men utan lernia hade jag inte fått chansen. En av mina största fasor är intervjuer och på det här viset fick jag istället visa vad jag kan.

Nu blir det hårt arbete och säkert många gråa hår. Men jag tänker inte ge mig. Nu jäklar..