favoritcitat och lite på krigsstigen

Att få vara mamma är det roligaste, tuffaste och det mest underbara i världen, enligt mig. Och jag skulle inte byta bort det mot allt smör i småland.
Det finns de som tror sig veta en jävla massa. Eller rättare sagt har folk åsikter.. Vilket folk har all rätt i världen att ha. Därför känner väl jag att jag vill klargöra lite ibland. Så att folk inte ska tro att en åsikt är vetskap. (har märkt att det är lätt hänt).
Jag har fyra barn mellan åtta och ett år. Jag har även två bonusbarn som är äldre. De äldre barnen försöker jag inte uppfostra. De är ju inte mina barn. Däremot vill jag finnas här om de någongång skulle behöva mig. Ibland kan det vara så att en annan vuxen är bra o ha. Det här med uppfostran sköter deras föräldrar exemplariskt. Så där sätter vi punkt för det.
Mina fyra däremot, är jag i full gång med att vara supermorsa. (tappert försök iaf). Det är inte alltid lätt men det är alltid roligt. Om någon tror att "vi har skaffat för mycket" kan lägga ner. Vi kanske inte alltid har ett perfekt hem, eller har semestrar till höger o vänster, men vi konstaterar gång på gång att vi har varandra. Och vi är superglada över vår enorma familj. Vet ni vad? Vi fixar det här galant och våra barn kommer aldrig någonsin att få lida någon konsekvens av att vi är många. Det är ett löfte mellan mig och Jens som vi tänker leva upp till.

slutkontentan av det här babblandet är väl att, vi lider inte av att vara många, vi njuter.


O så mitt favoritcitat som jag tänker leva på i typ 100 år..

Mamma är fin men pappa är en gubbe för han har fägg!
                                                            Noel 4 år

Hur funkar det?

Har gått och funderat på djupa grejer. Hur fungerar det egentligen med arv av skit? Skit i form av psykisk ohälsa och alkoholism? Är det ett socialt arv eller genetiskt, kanske båda? Om det finns i blodet, är det troligare att drabbas? Kanske även om man inte upplevt det i den närmaste familjen?
Depression, kan man ta med sig den i kunskapsarvet, lika mycket som man tar med sig alla vettiga saker man "lärt" hemmifrån? Har det sociala arvet så stor påverkan på den egna personen?

Hur självständiga är vi egentligen? Hur mycket bagage får vi med oss från barndomen, som vi kanske inte hade velat ha med i flytten?

Viktigast av allt- Kan vi se till att våra barn får så lite skit i ryggsäcken som möjligt? Svar; Ja. Det är jag helt övertygad om.

5 sekunder

Så lång tid tog ett möte idag som gav mig en stor dos energi och lite lycka faktiskt.

En god gammal vän, en av de bästa och mest godhjärtade jag vet, sprang jag på ikväll på väg hem från jobbet. Och jag blev så glad. Tänk att det äntligen börjar någon på mitt jobb som faktiskt känner MIG. På riktigt. Utan o innan. Utan att vi kommer att springa på varandra då vi har olika skift fick jag ändå en myskänsla i hela kroppen. För nu blev jag inte så ensam längre kanske. Inte för att jag har känt mig ensam, utan mer för att jag saknat att ha en vän där som känner mig sen tidigare.

Solen skiner och jag tror minsann att min novemberdepp är förbi för den här gången. Den senaste veckan har varit full av goda nyheter och liksom suddat ut det faktum att vi legat sjuka i omgångar.

Mitt liv är bra. Jag har många att älska och jag har många som faktiskt älskar mig tillbaka. Vad mer kan man begära?

High five!!

Klockan kvart över tio ringde dem. Och de ville HA MIG!!! De ville ha mig kvar ett varv till! Oh jag blev så glad så glad sååå. Ville springa o ge high five till alla jag mötte på jobbet resten av dagen. Nöjde mig med ett par tre stycken.. Så imorgon ska jag skriva nytt kontrakt. Det blir ju samma villkor, som inte är så jättetoppen kanske, men det ger mig ändå liiite mer tid. Lite mer tid på jobbet som jag är på nu som jag trivs så jäkla bra med.

Nu blev tom jag sugen på advent.. Grattis till MIG!

Vill de ha mig?

Idag är det meningen att jag ska få veta om jag har något jobb framöver.
Om två veckor går min 6 månaders anställning  ut och senast idag ska de ringa om de vill skriva nytt kontrakt med mig eller inte. Gissa om jag är nervös? Fy fan för sån väntan. Och varför väntar de med att meddela mig till sista dagen för? Taskigt.

Fast jag tänker inte låta det slå ner mig om det blir ett nej. Då vet de inte vad de förlorar helt enkelt. Måste se det så...

Shopping gör mig glad.

Har kommit fram till att för kvinnor gör tömning av plånbok oss glada. För männens del gör synen av pengar i plånboken dem glada.

Så för att göra mig glad.. och min man mindre glad... Har jag shoppat, som fan.

Åkte till Ullaredet och köpte julklappar och en hel del annat jag verkligen kanske inte behövde. Men glad blev jag. Nu är våra garderober sprängfyllda av för mycket kläder och prylarna vet jag knappt var jag ska ställa. Men det var ju fiiina grejer.

Igår blev det mer. Vi har ju bestämt oss för en soffa på mellanplan. I vårt stora allrum/kök. TV-soffhänget har vi i källaren, så det här är mer tänkt som mys utan skärm/utfyllnad/hemtrevnad.
Vi åkte och kollade soffa. Jens frågade innan om vi skulle ta med måttstocken och kanske mäta lite innan. Jag bara neeeejjj! det ser vi där och då. Jo eller hur. Det slutade med att vi beställde en för stor soffa som vi idag fick åka tillbaka och avboka. Vi kollade dock in en annan idag. Och idag hade Jens med sig måttstocken. Inga protester från mig..  Vi beställde inget men vi fick lite att fundera på. Kanske kanske vi har hittat vad vi vill ha och som faktiskt passar utan att vi behöver bygga ut.

Filosoferar

Med en mp3 i öronen och ett jobb som kan bli same same, funderar jag för mycket. Det blir oftast inga smarta grejer heller..
Efter att ha funderat över och gått igenom i princip hela mitt vuxna liv på en sisådär 8 timmar, blev kontentan;
Jag är iaf inte både Tjock OCH Ful..

O det här är mitt sätt att försöka vända mitt negativa tänkande..

Bra jobbat! ska nog fundera över den ett tag till tror jag.

Paus?

Har konstaterat att jag håller på att ramla ner i en traditionell november-depp. Så länge jag är här nere och deppar, känns det otroligt onödigt att försöka dra ner övriga i dyn. Därför tar jag en liten blogg paus nu. Annars kommer jag bara att älta samma saker om igen utan att komma någonstans.
Vi får väl se hur länge jag kan hålla mig härifrån..
Det är dax att leta energi och kraft.

På återseende..

koma

Denna veckan tog verkligen ut det sista ur mig. Jag har gått på ren vilja.
Så denna helgen har jag inte gjort ett smack. Fredagen som var ledig ägnade jag åt att göra det mest nödvändiga. Ta hand om mina små killar. Resten av tiden satt jag av, stirrandes ut i rummet. Lördagen samma sak. Kvällen blev något bättre. Vi tog ett glas vin och kollade på så mycket bättre. Det lättade upp mig en smula.
Jag har känt mig oerhört nedstämd och trött. Förmodligen har tröttheten spätt på nedstämdheten. Jag har känt ett behov av att få prata av mig, men utan att ha någon att göra det med. Det finns ingen i min närhet som känner mig tillräckligt bra för att kunna förstå. Ingen som känner min historia så väl att de hade kunnat förstå mina tankar. Därför har jag grubblat rätt mycket istället.
Eva Dahlgren sa något i programmet igår som tog mig rakt i hjärtat. Hon sa något om att man känner sig ensam ibland. Och att det är en själv som är ensam och alla andra är en grupp. Medans alla andra känner antagligen samma sak.
Det är säkert så det är många gånger. Att vi känner oss ensamma ibland. Men man är aldrig ensam om att känna så.
Nu är det söndag och jag tror jag hunnit ifatt mig själv en smula. Det är dax att ta tag i saker igen. Få saker att rulla på och fungera. Ta hand om logistiken som en vän brukar kalla det för.
Men jag tänker inte få dåligt samvete. När man har familj och hus måste det få vara okej att bägaren rinner över ibland. Att ibland inte vara superwoman, utan krypa in i sig själv och hitta lite kraft. Även om det för omgivningen verkar som om man hamnat i koma.

jag vet faktiskt inte

För en tid sen tyckte jag att min sk 30-års kris som jag tror mig gått igenom, var äntligen över. Livet började kännas lite lättare igen. Den ständiga ångesten började försvinna och jag såg inte "kriser" överallt längre. Jag började fokusera på rätt saker igen. Prioriterade både aktiviteter och människor i en ordning som kändes bra. Som fick mig att må bra. Jag blev återigen en rätt så glad och sprallig typ, så som jag tror att jag är när allt känns bra.

Tyvärr känner jag nu att det kommer krypandes tillbaka lite grand. Känner hur det nafsar mig i nacken. Kanske är det bara en känsla av minnen eller kanske är det bara mycket just nu. Jag vet inte, men det gör mig osäker på så väldigt många saker helt plötsligt. Kanske det ska gå i vågor, tills det till slut ebbar ut och mognar och liksom växer bort.

Kan saker försvinna om man ignorerar dem tillräckligt länge? Eller skjuter man bara upp och får skiten att växa så pass att den till sist exploderar i ansiktet på en?
Går det att vara fullt ut aktiv i sina val? Hur mycket påverkar omgivningen ens val?
Kommer jag att orka? Orka vara superwoman som jobbar heltid och har ett bautahus och bauta många barn hur länge som helst?

Tänk att för 10 år sen var jag helt övertygad om att jag inte kunde få barn. Jag var usel på kärlek och var övertygad om att jag skulle bli ensam med en hög katter och för mycket vin i skafferiet.

Som ni märker är mina tankar alltid i marginalen, aldrig lagom här inte.

Bompa!

Bompa.......... Bompa, Bompa........... Bompa........... Bompa, Bompa!

Märks att man har storasyskon när man vill sjunga bollibompa-låten innan man ens fyllt två!

Stum

Ikväll på jobbet hände något som inte hänt på säkert 10 år!!

Jag blev tyst.

Någon lyckades alltså med bedriften att få mig tyst. Fick inte fram en endaste liten kontring. Inte ens ett gammalt klassiskt weow. (fast det är ju bara göingar som hade begript det ändå..)

Det mina vänner var rätt kul faktiskt. Hade ju glömt hur det kändes.

Ska nog tacka personen i fråga imorgon.

blod, svett och kalla kårar

Ja nu är det ju halloween. Lagom till alla rysligheter har jag drabbats av blod, svett och kalla kårar.

MENS!!

Jag har problem med det här. Så allvarliga att jag behöver äta 6 tabletter om dagen i 6 dagar-problem. Det är det värsta jag vet. De första 3 dagarna märks knappt effekten av tabletterna heller för den delen.

Idag när jag skulle lämpa av grabbarna på dagis i full stress för att hinna i tid, hann jag inte längre än till grinden. Hela världen stannade. Shit, nu tror jag att det kom igenom. Kallsvettandes och halvt panikslagen drog jag in killarna och sa hej då. På väg ut till bilen igen, kändes det okej. Tänkte att jag säkert bara blivit lite varm och nojjig av stressen. Jag inbillar mig hela tiden att jag ska blöda igenom.
Vidare ner till affären för jag var tvungen att få nån mat i mig innan jobbet. Panik tillbaka. Inbillade jag mig verkligen eller? Rusar igenom affären och ut illa kvick. Hem som en dåre och upptäcker det rysligaste, hemskaste och mest pinsamma sen 12-årsåldern. Jag hade blött igenom!! bara lite och kanske inte så att någon lagt märke till det.
 Men jag dog en smula ändå.

Inget spöke kan skrämma mig lika mycket som jag skrämde mig själv idag.