koma

Denna veckan tog verkligen ut det sista ur mig. Jag har gått på ren vilja.
Så denna helgen har jag inte gjort ett smack. Fredagen som var ledig ägnade jag åt att göra det mest nödvändiga. Ta hand om mina små killar. Resten av tiden satt jag av, stirrandes ut i rummet. Lördagen samma sak. Kvällen blev något bättre. Vi tog ett glas vin och kollade på så mycket bättre. Det lättade upp mig en smula.
Jag har känt mig oerhört nedstämd och trött. Förmodligen har tröttheten spätt på nedstämdheten. Jag har känt ett behov av att få prata av mig, men utan att ha någon att göra det med. Det finns ingen i min närhet som känner mig tillräckligt bra för att kunna förstå. Ingen som känner min historia så väl att de hade kunnat förstå mina tankar. Därför har jag grubblat rätt mycket istället.
Eva Dahlgren sa något i programmet igår som tog mig rakt i hjärtat. Hon sa något om att man känner sig ensam ibland. Och att det är en själv som är ensam och alla andra är en grupp. Medans alla andra känner antagligen samma sak.
Det är säkert så det är många gånger. Att vi känner oss ensamma ibland. Men man är aldrig ensam om att känna så.
Nu är det söndag och jag tror jag hunnit ifatt mig själv en smula. Det är dax att ta tag i saker igen. Få saker att rulla på och fungera. Ta hand om logistiken som en vän brukar kalla det för.
Men jag tänker inte få dåligt samvete. När man har familj och hus måste det få vara okej att bägaren rinner över ibland. Att ibland inte vara superwoman, utan krypa in i sig själv och hitta lite kraft. Även om det för omgivningen verkar som om man hamnat i koma.