Så lång tid tog ett möte idag som gav mig en stor dos energi och lite lycka faktiskt.
En god gammal vän, en av de bästa och mest godhjärtade jag vet, sprang jag på ikväll på väg hem från jobbet. Och jag blev så glad. Tänk att det äntligen börjar någon på mitt jobb som faktiskt känner MIG. På riktigt. Utan o innan. Utan att vi kommer att springa på varandra då vi har olika skift fick jag ändå en myskänsla i hela kroppen. För nu blev jag inte så ensam längre kanske. Inte för att jag har känt mig ensam, utan mer för att jag saknat att ha en vän där som känner mig sen tidigare.
Solen skiner och jag tror minsann att min novemberdepp är förbi för den här gången. Den senaste veckan har varit full av goda nyheter och liksom suddat ut det faktum att vi legat sjuka i omgångar.
Mitt liv är bra. Jag har många att älska och jag har många som faktiskt älskar mig tillbaka. Vad mer kan man begära?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar