jag vet faktiskt inte

För en tid sen tyckte jag att min sk 30-års kris som jag tror mig gått igenom, var äntligen över. Livet började kännas lite lättare igen. Den ständiga ångesten började försvinna och jag såg inte "kriser" överallt längre. Jag började fokusera på rätt saker igen. Prioriterade både aktiviteter och människor i en ordning som kändes bra. Som fick mig att må bra. Jag blev återigen en rätt så glad och sprallig typ, så som jag tror att jag är när allt känns bra.

Tyvärr känner jag nu att det kommer krypandes tillbaka lite grand. Känner hur det nafsar mig i nacken. Kanske är det bara en känsla av minnen eller kanske är det bara mycket just nu. Jag vet inte, men det gör mig osäker på så väldigt många saker helt plötsligt. Kanske det ska gå i vågor, tills det till slut ebbar ut och mognar och liksom växer bort.

Kan saker försvinna om man ignorerar dem tillräckligt länge? Eller skjuter man bara upp och får skiten att växa så pass att den till sist exploderar i ansiktet på en?
Går det att vara fullt ut aktiv i sina val? Hur mycket påverkar omgivningen ens val?
Kommer jag att orka? Orka vara superwoman som jobbar heltid och har ett bautahus och bauta många barn hur länge som helst?

Tänk att för 10 år sen var jag helt övertygad om att jag inte kunde få barn. Jag var usel på kärlek och var övertygad om att jag skulle bli ensam med en hög katter och för mycket vin i skafferiet.

Som ni märker är mina tankar alltid i marginalen, aldrig lagom här inte.