Nytt kapitel

Nästa kapitel i mitt liv börjar nu. Häng med om ni har lust till nästa blogg..

Pussar och kramar!!

Ja jag vet..

.. men det är lite svårt att hålla sig härifrån..

Blir lite fundersam på vilka som är här.. besöken har gått i rasande takt uppåt av någon anledning. Vissa vet man ju som är här och det är ju all good people! Det är säkert de andra också men varför inte säga hej isf??

Skit samma. Det jag ville dela med er är följande:

Jag klarade min LagLedar-utbildning!!! Grattis till mig!!
Det har varit två fantastiska veckor med väldigt härliga människor. Sista dagen tog priset dock..
Först fick vi göra ett prov på allt vi lärt oss. Där fick jag 36 av 45 möjliga poäng. Sådär nöjd, men bäst i klassen fick 39 så kanske inte helt pissigt ändå kanske.. surt att Jens fick 37, inte ens honom fick jag klå =)
Efter detta spektakel var det dax för presentation. Detta innebar att vi alla skulle hålla ett eget litet tal om kursen inför hela företagets ledning. Tillsammans med klassen var där en sisådär 40 pers i rummet. Jag hade krafsat ner lite på ett papper och var inte ett dugg nervös. Men när det var min tur, hann jag säga ett par inledande meningar, sen var det som om det kom över mig. Plötsligt ser jag hur alla i rummet faktiskt tittar på mig. Jag kände hur hjärtat slog. Tog en paus. Tittade upp igen och insåg att denna nervositet går inte att trycka tillbaka. Med ett lätt darr på rösten, förklarade jag att jag nog var lite nervös. Jag log, dom log.
Jag kände att det blev lite jobbigt att stå, så jag slog mig ner på bordkanten med min lapp och tog ny luft. Med många konstpauser som förmodligen var hur naturliga som helst, tog jag mig igenom det jag skulle säga. Hjärtat dunkade ända upp i öronen hela tiden.
Efter sa Jens till mig att om jag inte berättat att jag var nervös, skulle ingen ha reagerat på det heller.

Jag fick mitt diplom. Tack!!

Och jag längtar efter att få komma hem till det vanliga jobbet!

Nu åker locket på.

Det är dax för den här sidan att sova ett tag..

En bra sak.

Jo en sak har jag upptäckt som faktiskt är bra med dagtid. Då ska ni veta att jag avskyr att jobba dagtid och tycker det är den sämsta arbetsform Ever!!
Det jag upptäckt är att jag faktiskt är piggare på kvällen. Förmodligen bara tillfälligt för att min kropp är verkligen inte van vid det. Men passar ändå på att njuta av det. Njuta av att inte vara ett vrak som kravlar sig upp för trappan med övertrötta ungar. Njuta av att orka mer än att sitta som en zombie halva kvällen, bara för att piggna till runt 21. Jag har fyra dagar dagtid kvar och jag hinner säkert ångra mig innan veckan är över, men just nu, är det rätt skönt.

Ny vecka

Jaha, då var det dax för utbildningsvecka nr 2. Förra var sjukt intensiv och denna har vi hört ska vara betydligt lugnare. Hoppas Hoppas.. Jag lär mig en del, och många saker är bra påminnelser på saker som fanns där bak i huvudet redan. Glad att gänget som jag går med är superduper trevliga människor som alla har samma mål. Att göra ett grymt bra jobb med lean på jobbet.
Men samtidigt som allt är roligt kan jag inte låta bli att sakna mitt vanliga jobb där uppe på övre fabriken. Det är väl bra antar jag. Det innebär ju att jag trivs.

två gamla favorit band =)

Inte alls för mycket

Har en son, Noel. Han har ett stort intresse just nu, Super Mario. Detta innebär att han spelar så ofta han får chansen. Det innebär också att han gärna sitter vid datan och tittar på youtube filmer när andra spelar. Helt stört om ni frågar mig. Det är nästan helt omöjligt att sätta ner foten och få honom att se andra möjligheter till lek. Ofta får vi helt enkelt lyfta bort honom. O sicket jävla liv det blir!! Just nu tex har han sur som en citron klampat upp på sitt rum och smällt med dörren tio ggr och står där och gallskriker!! Jisses liksom!

Vad är på riktigt?

Tankarna går fortfarande runt i ämnet känslor. Vad är egentligen på riktigt och vad har man tänkt fram och skapat själv? Man vet ju att man lätt kan trigga igång vissa saker genom att spä på små gnistor i sig själv. Både när det gäller bra och skitjobbiga känslor. Själv kan jag ibland känna att jag behöver gråta men behöver ett startskott för att få ut tårarna. På med böl-filmen eller böl-skivan och resten sköter sig själv.

Det enda jag kan säga med 100% säkerhet just nu, är att när jag ser mina barn, känner jag bara kärlek. Det är på riktigt helt utan undantag.
Resten, ja, det vet jag inte vad som är på riktigt och vad som är små gnistor som jag av någon anledning fått att bli flammor. På gott eller ont? Vet inte...

Musik

En musik-fundering från igår. Musik påverkar oss. Jag har en tendens att lyssna på musik som fångar mitt humör. Texter och musik tillsammans spär på känslan som man redan känner. Man lyssnar kanske inte på dunka dunka när man är lite ledsen tex. Samtidigt som musik kan lyfta upp mig och få igång mig. Som idag behöver jag komma ur drygheten och dra igång med något bra. Tror denna kan hjälpa..

Och är där någon där ute som lyckats missa filmen Trainspotting, Se den!

Hoppas ni får en bra lördag!



Högt tempo

Snart är min första utbildningsvecka klar. Detta har varit en av de längsta veckorna i mitt liv tror jag. Långa dagar som dragit ut på kvällarna. Men det tyngsta har ändå varit att kursen tvingar en att hela tiden vara på tå. Många timmars fokus-HELA TIDEN. Just när man tror det blir en lite lugnare stund, händer något som får en på tå igen. Man kan säga att hela upplägget är otroligt väl genomtänkt, för man får verkligen inte en chans att ens tänka på något annat än det man sysslar med, just där just då.

Lite glada nyheter är att ikväll kommer twinsen hem från Egypten. Säkert solbrända och granna. Imorgon hämtar jag dem och det ska blir så jäkla härligt att få krama om dom. Men innan dess ska jag hinna med en fika hos C och M. Det ska bli rätt fint det också. Så förhoppningsvis får jag en riktigt bra start på helgen.

historia

Tack du människa som är här på bloggen och läser gamla inlägg. Du får mig att läsa dem också. Den reflektionen kan behövas. Vad har hänt sen dess och har vi kommit någonvart i vårt arbete med vissa saker?

Kurs-start

Jaha då var första dagen på ledarutbildningen gjord. Den fyllde mina förväntningar kan jag säga. Så nu är jag så gud-in-i-helvetes trött i pannan att jag hade kunnat sätta mig i en hörna och lallat. Två veckor varar kursen. Tror nog de lyckas implementera vad de ska.. Inte så svårt på någon som redan är såld till hur de vill arbeta, men desto mer tröttsamt att de ska trots det vara övertydliga..

Vi är tvingade att ha "uniformen" på oss när vi är där. Detta är ett par jobbarbrallor. orange tröja och en blå/orange jacka som ser ut som någon rest från 80-talet. Denna vackra uniform åkte jag hem i idag. In på konsum för att handla och ni skulle sett blicken på kassörskan. helt oslagbart. Först paff med en haka som snabbt åkte upp igen. Sen ett krystat leende av igenkännande. Man kunde riktigt höra hur hon funderade. Men på de tre minutrarna hann hon hämta sig rätt bra tycker jag ändå. Vinkade hej då precis som vanligt. Men jag skrattade väldigt gott inombords kan jag lova. Härliga människor.

Bror



Vill bli frisk.NU

När man är sjuk är mat inte lockande. När man var liten satt pappa mitt emot mig och tittade så jag åt upp hela den äckliga marmelad-smörgåsen han gjort till mig. "man måste äta om man ska bli frisk" sa han alltid. Oftast hade han ju rätt, förutom de gångerna man liksom inte spytt färdigt och fick rusa ifrån för att göra just det. Så nu sitter man här och tänker precis samma sak. Jag måste äta. Jag måste äta. Det är jobbigt men nödvändigt, jag vet ju det. Dock har jag bytt ut marmelad-mackan mot en drickyoggi. Jag kanske tom lyxar till det med en banan senare. Hatar att vara sjuk. Man blir så liten igen, hjälplös och helt beroende av att någon ska finnas där för en. Inte ett endaste dugg roligt. (man kan riktigt ana hur jag stampar med foten så bestämd jag är.. ) För är det någonting jag inte gillar så är det att hänga upp mig på andra. Jag vill inte vara beroende av någon annan. Så nu vill jag bli frisk så jag kan borsta av den känslan illa kvickt, för det här är inte jag. Och nu tänker ni.. Ja, men man kan inte hjälpa att man blir sjuk. Nej förvisso. Men det förändrar inte hur dumt det är, eller hur?

Feberyra

Igår kändes det som om någon slog ner mig bakifrån. Fick åka hem från jobbet och sen däckade jag på soffan. Sen dess har det varit kört. Har sovit mest hela dagen idag. Först nu ikväll som jag känner att jag kan vara med så pass att jag pallar sitta upp och glo..
Jag är dock tacksam för att det bara är feber. Inget annat äckligt som verkar drabba folk till höger och vänster.
Samlade lite ork med hjälp av alvedon för att ringa Erik och Emma. I natt åker de till Egypten med sin pappa och deras familj. Jag tror att de kommer att få en helt underbar resa. Men det känns i navelsträngen kan jag lova. Trots att jag är van vid att vara utan dem varannan vecka så kommer jag att sakna dem nåt oerhört. Mina ungar i Afrika..

Avklarat

Då var den nästan över för den här gången. Dagen vi firar alla midsommar-ungar och kollar på vasaloppet.
I huset finns ett gäng sockerkickande ungar som försöker varva ner inför skola och dagis imorgon. Själv sitter jag vid köksön och funderar och har en så skön låt i bakgrunden. Ibland känns det som om radion tajmar mitt mood fantastiskt.
Låten betydde väldigt mycket för mig en gång i tiden.. Kan vara lite drygt 10 år sen skulle jag tro. Caroline kommer att skratta nu.. =) Men skit i det, bjuder på det idag..

Dagens bästa

Mys?

När jag och barnen har egentid. Brukar det alltid sluta med bus.. När tvillingarna var små var det jag som lärde dem att stå på stolarna när vi åt kvällsmat och dansa rumporna av oss. Nu när vi fem är själva brukar det bli godismys och disco i köket. På med musiken och rocka!

Tror de gillar det nästan lika mycket som jag när vi blir lite crazy och bryter alla regler ibland.

Inget kan vara värt mycket

Idag klarade jag av något som jag inte vanligtvis brukar kunna. Jag helt enkelt sket i att tänka så mycket. Petade i lurarna på jobbet och bara lät tiden gå. Jag la heller inte ner någon som helst energi på att göra allt det där runt omkring. Gick helt enkelt mest omkring i min egna lilla värld och gjorde det jag skulle. Ville någon prata fick dom komma till mig, men la inte ner tid på att sitta och vara social. Vilket resulterade i att de som jag faktiskt var social med idag, är de människorna jag gillar att ha runt mig.

Tack P för att du påminde mig om det faktiskt går att ta det lite lugnt ibland.. Det gjorde mig gott.

Nu tillbaka till fredagsmyset..

Pepp

Vill bara säga tack.. Tack till de runt mig som ger mig energi och pepp. Någon vet varför, många andra bara för att det verkar behövas men ger ändå. Hur fint är inte det?
Jag hoppas kunna ge tillbaka någon dag när det behövs..

Kram

När stressen säger ifrån

Det har hänt en gång tidigare. Att den inre stressen tar över så pass att den tar sig friheter i min kropp.
En sak med min fula hud är att den reagerar väldigt negativt när jag bygger upp för mycket stress. Denna gången är det inte så farligt, men tillräckligt för att jag förstår vad det handlar om. Det gjorde jag inte förra gången.
Förra gången det hände var mitt liv i kaos. Jag jobbade sju pass i veckan, var ensamstående med två små barn och hade en man i mitt liv som kanske inte var så bra för mig, om man reflekterar en smula.
Det som hände den gången var att hela mitt ansikte blev så inflamerat att jag inte kunde öppna munnen på morgonen. Det gjorde så satans ont och jag såg så hemsk ut. När allt var över hade jag fått små ärr på hakan som fortfarande finns där och fular sig.
För några dagar sedan kom den. Bölden eller vad vi ska kalla den för. Bara en, eller två om man räknar en liten som satt sig strax under. Precis på käkbenet sitter den och det ser ut som om det ligger en stenkula under huden.
Kanske har jag klarat mig undan en smärre katastrof tack vare mina piller som hjälper till att hålla det i schack. Den gör inte så ont men är ack så störig där den sitter.

Det är mycket nu. Och fast jag vet så väl att jag måste andas, glömmer jag det ibland...

Tröst

 en man som en natt drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. Från himmelen visades olika scener ur hans liv och varje scen lämnade två par fotspår i sanden, hans egna fotspår och Guds. När den sista scenen hade passerats tittade han bakåt för att se fotspåren. De följde parallellt längs med stranden utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen såg också att detta skedde vid de svåraste och mest krävande delarna av hans liv. Han kände sig sviken och frågade Gud varför Gud hade låtit honom gå ensam under dessa svåra perioder i livet. Gud svarade honom:

”Kära barn, det var då jag bar dig.”

Harmlöst spelberoende?

Minns inte hur gammal jag var när jag lärde mig blanda en kortlek. Men jag minns att det var något man helt enkelt skulle lära sig och ville lära sig i mitt barndomshem. Där fanns kortlekar till alla. Vi kunde sitta vid köksbordet, Jag, Pappa, Dennis, Donald och Jesper. Mamma hade inte den genen. Men där satt vi, antingen spelade vi något, eller kunde vi helt enkelt sitta var och en för sig och lägga patiens. Det kunde bli trångt när alla fick för sig att lägga stora.
Jag minns hur jag satt och tränade på att lära mig blanda rätt. Det var inte så lätt med små händer att försöka dela leken i två lika stora delar. Ännu svårare var när man skulle böja delarna i varsin hand och föra tillsammans dem medans man lät tummarna glida längs med sidan för att försiktigt släppa korten för att de skulle hamna omlott. När det var klart var det, det svåraste kvar. Att få tag i alla korten igen och böja dem på andra hållet för att låta dem bli en hel bunke igen.
I mina barndomsminnen kunde man alltid höra ljudet av en kortlek som blandades, någonstans i huset.

Sen var det korsorden. Där kunde jag sitta brevid pappa. Så fort jag lärt mig läsa satt jag ofta och försökte läsa på hans korsord. Ju äldre jag blev, desto mer kunde jag bidra med.
Min pappa var alltid ledig på fredagar, så när jag sen blev någotsånär vuxen blev det lite av en tradition att alltid vara hemma hos honom varje fredag och fika och lösa korsord tillsammans. Det var vår förmiddag. Nästan så man kan sakna det nu när de blivit pensionärer.

Sen kom suduko och lika beroende blev man av det.. i alla fall under en period. Men sen kom wordfeud. Vem hade trott att alfapet kunde göra en sån revolution i telefonerna? Men jag blev fast. Kanske inte helt oväntat.

Poängen här blir väl att jag inser att jag är spelberoende och har varit det sen långt innan jag själv minns. Men det är ju harmlösa spel. Att spela för pengar har aldrig haft den lockelsen för mig. Visst att man gör det ibland, men aldrig mer än så. På något vis har ljudet av en blandande kortlek en lugnande effekt på mig. Att sitta vid köksbordet och lägga korten, blanda dem, kan faktiskt göra små underverk med mitt sinne.

Pussar

Noel stod idag och speglade sig i ugnsluckan. Putade lite med munnen på olika vis. Vi frågade honom vad han pysslade med och fick till svar att han visade hur man pussades.
Jaha.. men varför? Jo för det hade tjejerna på dagis berättat för honom. Att pojkar ska pussa tjejer...
Jaha.. Har tjejerna lärt dig hur man pussas då?
Neeeej, Det har jag lärt mig själv!

Får väl hoppas på att de håller sig till slängkyssar än så länge.. om inget annat för att minimera magsjukespridningen som gärna håller till på dagis..

*SMACK*

Växjö

Fullt ös i Växjö idag. Leos lekland var riktigt bra! Shopping-center bredvid vårt hotell. Bränt lite lagom där.. Host Host... Och nu blir det pool dax, vin och öl innan middagen. Tja... En rätt hyfsad lördag.

Stolt unge

Erik kom hem glad som en speleman efter brottningsturneringen i helgen. Det var hans första tävling. Med sig hem fick han ett diplom. Att se denna vackra unge så stolt över sig själv var helt underbart. Hela ungen lyste, nästan glödde.
Det innebar naturligtvis att han skulle gå en match mot mig på köksgolvet. Samtidigt som han drog mig runt i en mara, hann jag tänka, Iija... kökgolvet är hårt. Och jo det var det också, men snäll som man är så lät man honom göra det. När man small på rygg på golvet och stönar till av smärta, ser man hur Erik slänger sig över mig för att koppla grepp. Det var bara att slå handen i golvet och ge sig. Resten av helgen har man fått höra hur man förlorade =). Bara han inte vill dra runt mig när han är 16..

Kom igen nu våren!

Jag pallar inte vänta längre. Nu får den där våren gärna komma. Jag vill se små vårblommor. Jag vill känna att solen värmer. Jag vill plocka fram mina små spadar och krattor för att börja på årets projekt i trädgården. Sitta på trappan och titta på barnen som cyklar runt runt i kvarteret. Se människor krypa ut från sina hem. Det är sjukt isolerande med vinter.

Men innan våren kan komma har jag lite att fokusera på som väl är. Om ett par veckor firar vi Moa som fyller tretton och Valle som blir två. Så stora de börjar bli!!
Erik och Emma ska veckan efter åka med sin pappa till Egyptien. Vilken upplevelse för dem!
Samtidigt påbörjar Jag och Jens vår LLA utbildning i Olofström. Två veckors intensiv ledarskaps-utbildning som ska vara något speciellt, om man frågar tidigare deltagare. Är så jäkla glad att jag får chansen till det!
När dessa saker är gjorda ska nog våren ha kommit. Jag kommer säkert inte hinna blinka förrän den är här.
Pyttor i gräsmattan, snödroppar i skogskanten. Ni är hjärtligt välkomna!

Min vän

Att försöka känna sköna goa känslor när man har huvudvärken från hell, är inte lätt. Men tog tag i det med en gång och har en tid till massage på G. Ska prova massage hos en vän, vars man är massör. Det ultimata här är att de har barn i samma ålder som våra minsta och hon erbjöd lek och barnpassning samtidigt som jag isf får massage. Känns som dubbel-lyx helt plötsligt.

Den här vännen, C, har jag inga problem att känna kärlek mot. Hon är min absolut äldsta vän. Jag var fyra och hon tre, första gången vi lekte. Granntöser som hållt ihop rätt bra sen dess. Vi har lekt, lyssnat på herreys, semestrat i hällevik hela barndomen, kollat in pojkar, festat, varit gravida samtidigt, druckit hutlösa mängder kaffe och jag tror nog att vi aldrig någonsin under dessa snart 30 åren att vi varit ovänner.

Bara så du vet... Du är en av de finaste jag känner och du kommer säkert alltid att vara en härlig del av mitt liv..

Tacksamhet

Funderar på min pepp-bok. Attraktionslagen säger att allt du sänder ut, drar du även till dig. Om du tex sänder ut dåliga vibbar och känslor, kommer du att attrahera omständigheter och människor som ökar på dessa känslor. Det innebär att man ska försöka dra fram de goda känslorna och tankarna. De bra känslorna ska vara fler än de dåliga.
Om jag funderar på det här i min historia så kan jag nog hitta ett flertal saker både onda och goda, där detta kan ha varit fallet. Det där känns ju konstigt och lite flummigt men ändå kan jag se en strimma logik..

Eftersom det här är nytt för mig så tänker jag fokusera på en känsla i taget. Idag känns tacksamhet som en bra känsla att börja med.

Jag är tacksam för..

Barnen

människorna omkring mig som älskar mig

min trygghet

jobbet

att våren snart kommer

min hälsa

Livet

att bli sedd..

Listan blir säkert längre under dagen.. jag sänder ut mina känslor för att kanske.. kanske kommer jag att känna mig mer lycklig och lättare..

kramar

så är det

Idag har jag äntligen fått hem min laptop. Nu kan det äntligen bli lite vardagspet på datorn igen. (det är trögt att hela tiden behöva zooma I-fånen)

Samtidigt i verkligheten är jag ganska tacksam för att skiten inte fungerat. Känslor jag känner. Känslor jag glömt. Känslor jag saknar. Känslor jag längtar efter. Allt har bubblat upp som ett sunkigt avloppsstopp som luktar apa och som ingen liksom blir lycklig över.

Verkligheten är inte alltid en fin bullig härlig söt liten maräng som man ibland kan tro..  Ibland suger det ordentligt.

Därför har jag på fullt allvar fått lägga all min kraft på att försöka hitta det positiva härliga. Riktigt riktigt försökt att fokusera på allt som får mig att må bra. Det som gör mig lycklig och som får det att spritta till i kroppen. Det är inte lätt. Men jag tror, verkligen tror att det går...

Denna..

..har liksom sugit sig fast på hjärnan idag.. =)

Saknar.

Dagens I-lands problem. Jag saknar min laptop!! När den kommer tillbaka från reperatören ska inte någon unge få sitta och dregla över tangentbordet mer. Ja just det, problemet var någon form av vätska.. Oklart vilken, men jag vet nog..

En lördag.

Kom hem igår kväll till glada barn och ödmjuk man. På köksbänken stod en bukett stora röda rosor. Fint som snus men min tacksamhet gick över i en undran, om jag verkligen förtjänat något så fint. Samtidigt var det skönt att komma hem. Tryggt.
För att göra något roligt tillsammans beslöt vi oss att fixa barnvakt. Vi ringde upp kära vänner och drog in till stan för att ta ett par öl tillsammans. Vi hamnade på en mysig pub där medelåldern var hög, tack och lov. Hade inte pallat med en bunke fulla 22-åringar.
Vid vårt bord kom en kille i rullstol som vi började snacka med. Hans handikapp gjorde att han inte klarade av att göra något själv, så ölen fick drickas med sugrör. Han satt och berättade om hans studieplaner och framtid som spelutvecklare. Han imponerade på mig. Så glad och sprudlande.
Att möta människor som har en passion är fantastiskt. Man kan se hur de glöder när de pratar. Hur hela människan verkar lättare på något vis. Återigen konstaterar jag att kärlek för något gör oss lyckliga.


Vilka är mina passioner?

min nya favorit =)

Kan man bli annat än härlig av denna låten??

puss och kram

Nya pepp-boken

Är en bok om kärlekens kraft. Den menar på att allt vi tänker på som vi älskar, skapar god energi och kommer tillbaka till oss med kärlek. Om man är negativ i sina tankar och känslor kommer detta att ge oss ännu mer negativ energi och göra oss olyckliga. Lite, what goes around, comes around.. Låter vettigt? Ja det tycker jag nog. Jag har läge velat leva med det tankesättet så det är roligt att läsa om det. Speciellt när man som jag, tappat bort mig en smula..

Glöm nu inte att älska.. Det kan aldrig vara fel med kärlek.

Kärlekskramar till er

Min tid

Landat i staden nu. Har köpt en peppbok och anteckningsbok. Nu börjar min egentid..



Har ni varit på väla sen de byggt om? Sjukt stort nu och med såå många jätte fina affärer där man gärna dreglar och riskerar att bli ruinerad.. Men oh så mycket fint!! Farligt men härligt;-)

Puss

Hej!

Här sitter jag och vräker ur mig både det ena och det andra. Jag blir lite nyfiken på dig. Vissa känner jag väl. Andra kanske inte alls. Presentera er vet jag!

Grabbarna

High life i badkaret! Brukar sluta med mer vatten utanför än i badkaret..

Ny vecka

Känner att jag sakta börjar tagga inför den kommande veckan. Jag ska jobba dagtid tillsammans med det andra skiftets LL. Vi ska komma fram till hur vi ska jobba tillsammans. Knyta ihop oss lite. Tur för mig verkar det vara en mycket snäll och trevlig man med mycket humor. Det kommer säkert att gå jättebra. Det som blir min stora utmaning denna veckan blir att få rätt fokus och rätt lugn i mig.
Som väl är så har vi lilla familjen kommande veckan så det blir mindre intensivt och mindre splittrat för mig. En annan sak är ju att jag och mannen kommer att vara hemma tillsammans på kvällarna. Det var ett tag sen. Samtidigt tror jag vi behöver det. Ibland behöver man knyta nya band där det finns gamla också.

Något helt annat är att på tisdag drar jag och en vän på luna-kväll. Eller ja.. ska komma ihåg att anmäla oss dit först.. Noterar: glöm ej. Du behöver det.
Lite meditation och energi i den helt underbara miljön i Gamlarp. Längtar redan! Frågan är om man skulle satsa på ett månbad och lunamassage när man ändå är där.. mm låter inte helt fel, eller?

Lite lättare

Koma var ordet. Idag har det varit det. Har ägnat hela dagen åt vila. Somnat på soffan kramat min man och mina barn. Öppnat upp mig för en vän. Berättat.
Så när kvällen kom kände jag mig nästan lite avdomnad i kropp och huvud. Den där otroligt sköna känslan av att släppa taget. Låta sinnena vila, om så bara för idag.

Känner mig lite lättare.

koma

Kastar av mig jobbväskan i hallen. Mentalt kastar jag även av mig jobbet. Dax att släppa det. Dax att gå i koma.
Jag är så trött att jag är rädd att det kommer ifatt mig snart.
En vecka till. En tuff vecka till. Sen är det dax för en liten semester. Nästa helg flyr jag undan allt. Jag känner att jag måste det. Ett behov som växt till sig under en lång tid. Kan inte minnas när jag var ensam senast på det viset. En hel helg utan man, barn och hem. Bara jag.
Det är ganska fantastiskt att jag klarat mig så här långt. Jag som alltid varit så beroende av min egna tid. Att bara få sitta och fundera. Läsa en bok. Helt enkelt få chans att göra vad som känns bra för just den stunden. Eller göra vad jag gör här, sitta och få skriva ner mina tankar, sortera upp i kontoret lite. Jag kan aldrig dela allt här och innan bloggens tid satt jag ofta med en bok och skrev ner mina tankar om allt som kändes "för mycket" både det onda och goda i livet.
Åter igen kommer jag till det där ordet balans. Det behövs. Så är det bara.

Sugen på gråt

Av någon anledning känner jag det där märkliga behovet av att gråta. Bara sitta och böla för mig själv. Jag kan inte säga varför, antar att det är många bäckar små..

Emma

Har haft en trevlig pratstund med min dotter nyss. Det är ganska fantastiskt att sitta ner och prata med en 8-åring som börjar få lite egen erfarenhet i livet.

Emma är en tjej som alltid har varit väldigt stark men också väldigt omhändertagande i sitt sätt. Hon är lugn och oftast tillfreds med allt omkring henne. Trots delat boende är hon oerhört trygg och varm. Hon är något av en lill-mamma till oss här hemma. Det är hon som alltid skäller på mig att jag ska sluta röka.. Det är hon som alltid har ordning i skolväskan och koll på lappar och grejer. Bättre koll än mig många gånger. Jag är så otroligt tacksam för att jag får vara en del av hennes liv. Att jag får vara hennes mamma är något som gör mig stolt.

Idag satt vi och pratade om att människor aldrig slutar växa som personer. Att även om jag är jättegammal =) så kan jag fortfarande förändras och utvecklas.
Hon berättade att ibland kan hon träffa människor som hon beundrar och ser upp till av olika anledningar. Att hon önskade att hon också kunde vara "så där", eller se ut "så där".
Jag garanterade henne på heder och samvete att det finns någon i hennes närhet som garanterat tänkte likadant om henne.
För såna är vi ju. Vi ser ju ofta vad andra har och hur andra har det och tror att de har allt. Vi hade behövt bli bättre på att se och plocka fram det bästa i oss. Se det bästa vi har. Och om man verkligen vill något så är det möjligt. Speciellt för en 8-åring. Det gör minsann lite ont i mamma-hjärtat när man hör att de hade önskat si eller så om sig själva. För jag tycker ju att Emma är på snudden till perfektion.

Hon tappade dessutom en tand här idag och trots att hon inte på tandfen så tror hon på att mammas plånbok ger generösa bidrag i vattenglaset..
Lika bäst att gå och fixa det på direkten för annars får jag nog en blåsning av lilla fröken imorgon.

Som en knytnäve

Mitt hjärta är alltså lika stort som min knutna näve. En aningen mindre än en tennisboll. Men ibland så känns det som om det blir så stort att det knappt får plats i kroppen. Ibland skrumpnar det ihop och blir mindre än ett russin.

Just nu verkar hjärtat inte riktigt kunna bestämma sig för hur det vill se ut. Det är som en karusell i kroppen och det gör mig osäker och kluven på vilka känslor som är på riktigt.
Jag får lycko-känslor när hjärtat växer. Av olika anledningar har hjärtat bubblat över många gånger på sistone. Människor i min omgivning som delar med sig av sina lyckliga dagar och får mitt hjärta att skutta till för deras skull.
Många gånger har hjärtat även krymt ihop, ibland har det känts som om okända krafter vill slita det ut ur kroppen på mig. Sorg, bitterhet, självömkan och ovisshet tar över. Inte alltid från mig, utan av vad människor delar med mig.
Det som är problemet är att jag har svårt att få hjärtat att skutta för min egen lyckas skull. Det stannar vid den knutna näven och gör varken från eller till.


Det här har fått mig att börja fundera på mitt eget. Varför det just nu känns som om jag av någon anledning inte är lycklig och nöjd. Jag har dåligt med anledningar till att känna mig olycklig. Jag har en man som älskar mig, barn som förgyller mig och ett jobb som utvecklar mig.
Vad är det som är fel?

Vill men vågar jag?

Jag vill göra ett ingrepp som hade förenklat mitt liv. Jag vill ta bort min livmoder. Väck med skiten bara.
För det första har jag ingen aning om vården hade gått med på min begäran. För det andra är jag lite osäker på vilka konsekvenser det hade kunnat medföra för mig.

 I värsta fantasin vaknar jag upp och ser ut som en rysk kulstöterska från 70-talet. I bästa däremot har jag ett liv utan alla de hemska blödningarna, ingen frustrerande ägglossning som gör att alla mina nerver kryper utanpå huden och hela kroppen skriker -gör bebisar!!!

Men tänk om jag skrumpnar ihop till en totalt asexuell individ utan lust och begär... Det hade inte varit så kul..

De som vet något om något får gärna dela med sig

Bara för att

Valle väckte mig kl 07.00 för att berätta nåt om tissen. Tissen är katten Sture som tydligen stod i trappan och inte ville hoppa över grinden pga hans största plågoande Valle stod andra sidan. Att Valle gått upp och ränt runt på ovanvåningen utan att väcka mig berättar bara att jag är en sovare. Det krävs mer än en knappnål som faller för att väcka mig om vi säger så.
Det var bara att dra sig upp och dra igång kaffe till mig och fixa yoggi och bollibompa till Valle. Vad som händer en halvtimme senare är att Valle kommer till mig och är jätte trött! Oh va trött man kan vara då! Ja men vad skulle du upp och göra så tidigt då? Ibland tror jag att det är på ren jäkelskap som han gör det. Jag menar på helgen verkar det gå alldeles utmärkt att sova både till 08 och till 09.

Fast det är en fantastiskt vacker morgon. Lite kallt och vackert på himlen. Och sen att få sitta och mysa med en gosig unge är inte fy skam. Jag tror jag tar lite kaffe till och sen ska vi nog se till att en tisdag kan bli underbar.

Slavdrivaren!

Ja det är tydligen jag det.. Iaf enligt somliga.

Där jag har jobbat tidigare har det varit en merit att få vara ledare av något slag. Att få vara samordnare har varit en rolig uppgift med en chans att utvecklas och kunna jobba mot ett mål, istället för att vara en arbetare som enbart står och gör samma sak, dag ut och dag in. Där jag arbetar nu, är det som att gå många år tillbaka i tiden vad gäller den åsikten. Här är det den gamla läran som gäller. Ja det vill säga den här - Vi är arbetare och alla som har någonsomhelst ledarbefattning är rövslickare och moderatsvin. PUNKT. Nu är det ju inte alla som känner så, men att det ens finns känns nästan lite retro. Som när man var liten och fick dela ut rosor till den kände socialdemokraten och hela byn stod framför folkets hus och hejade på, allt enligt arbetarrörelsens guidebok.

Jag anser forfarande att det är sketaroligt att få en chans att växa, utbildas och få erfarenhet. Och när man är en person som gillar att få koll på helhet och struktur, kan jag bara säga att jag ser det som en utmaning att få vara lagledare till ett gammalt gäng, där jag är ny. Den stora utmaningen blir att försöka blåsa in lite nytt sug i gruppen. Experter på sina jobb är dem redan.

Vinter-Söndag

Idag har äntligen barnen kommit loss och dragit iväg till vår lilla pulkabacke. Samma lilla kulle som deras mamma i princip bodde på som liten. På sommaren samlades det på nyckelpigor och på vintern åkte vi pulka. Älskar den lille kullen. Älskade barndom.. Nu är det mina barns tur att leka där. Känns rätt fint ändå att bo i samma kvarter nu som när jag var liten.
När man har lekt i snön är chokladmjölk och mormors bullar nära givet.
På det stora hela har nog hela familjen haft en ganska så mysig Söndag.

Men.. Ja där finns alltid ett men..
Jag kan inte släppa taget om jobbet. Jag vet så väl att jag kan det här, men ändå finns det saker som stretar i mig. Förmodligen handlar det om att "de andra" inte vet att jag kan det här. Jag behöver på något vis bevisa för en grupp människor att jag både kan och vill. Antar att jag saknar lite trygghet. För det ska fungera krävs antingen en eller två saker. För det första; kunskap, både process och metod. För det andra; förtroendet av de människor som finns i gruppen. Det ultimata är bägge delar naturligtvis och det är självklart mitt mål. Men det är här det behöver börja. Jag står på ett ställe där jag behöver visa att jag fixar. Inte världens lättaste uppgift.
Men det allra viktigaste för mig är ändå att jag inte förlorar glädjen i det jag gör.

Mamma vinner aldrig

Ja så länge fick soffan vara skärmfri. Man smyger dit en laptop. Drar igång ett spel. Ni förstår, ibland får man välja sina strider. Just den här stunden var i alla fall alla fyra kompisar. Jag kan garantera att det är inte vanligt.

Livet

Idag sa en vän att jag nog hade behövt en dag med lugn och ro. Ana hur sant det är. Det slog mig då att oj vilket hektiskt liv man faktiskt har. Det är fullt av helt otroliga stressmoment. Inte ens helgerna är särskilt avkopplande när man har småfolk i huset och tusen måsten som man helt enkelt måste göra. Jag förstår varför människor går in i väggen till slut.

Att ha barn är intensivt men roligt. Om man sen lägger på ett stort hus med sju sovrum och ett par vardagsrum, tre toaletter och en konstant full tvättkorg så har man ett heltidsjobb bara där. Sen lägger man på två heltids arbetande föräldrar som dessutom är nyanställda båda två och superhungriga på uppgiften. Det är ganska lätt att se att man inte har en chans att räcka till.

Vad är det då som får stå åt sidan? Ja det är en hel del av det mest viktiga här i livet. Att hinna njuta av vardagen. Att vårda kärleken. Hinna med sin egen individ och med det menar jag, intressen, nöjen och att få ha frid i själ och sinne.

Jag vet att det kommer. Det kommer. Bara några år till så släpper trycket. Men hur gör man under tiden för att inte tappa bort sig själv?

jaha ja

Har börjat på hur många inlägg som helst. Men kan inte riktigt få ut vad jag känner just nu. Så blir det när allt stockar sig. Det blir too much. Så istället får ni denna av mig. Kan vara den bästa kärlekslåten ever. Man blir liksom lite kär och varm i hjärtat av den. Tror vi behöver det..

Ge mig fem chanser!

Är ett uttryck från en av byborna som är lite av en symbol för byn.
Faktum är att jag gillar det.
Ge mig fem chanser att få dig glad.
Ge mig fem chanser att locka fram det fina och goda i dig.
Ge mig fem chanser att få visa att jag tycker om dig som du är.

För jag menar, ingen går ändå riktigt på det den första gången, eller hur?
Andra gången blir man lite skeptisk.
Tredje gången, ja okej då.
Fjärde gången, tack jag uppskattar det.
Femte gången, Ja jag tror dig!!

Antar att min uppmaning är att gå ut och ge alla fem chanser. Det kan vara värt det. Ta hand om varandra där ute i stimmet.

blå

Ny färg på bloggen. Just nu känner jag för det rena raka och enkla. Det får spegla sig här i bloggen. Kanske den till och med kan vara en försmak av den blåa himmel som snart finns över oss när den efterlängtade våren kommer till oss.

Noterar; Jag måste verkligen sluta krångla till saker. Ta saker för vad de är och fyll inte i på egen hand.

Ett minne..

Efter jag hade tagit de hemska tabletterna var det ingen återvändo. Det var en högsommarkväll och med en känsla av tvivel och oro åkte vi till sjön. Vi simmade och försökte samla oss inför det som hänt och inför det som skulle hända nu. Men just den kvällen njöt vi av den vackra sjön samtidigt som solen gick ner.

Igår gick jag och tänkte på denna kvällen som hände för några år sen. Den dyker upp ibland i mitt sinne. På ett konstigt vis är det både ett fint minne och ett hemskt.

Hade jag inte tagit de hemska tabletterna den kvällen, hade jag inte varit där jag är idag. Mitt liv hade tagit en helt annan vändning. Det livet vet jag inget om. Men jag vet vad jag har idag och därför måste jag tro att mitt val den kvällen var det rätta.

Vill se!!

Idag är det bio-premiär för en film om denna sagolikt vackra kvinna. Den vill jag se!!

Till och med så att jag reagerade

Har läst många artiklar och annat angående könsroller. Det vill säga könsroller som vi "tvingar" på våra barn på diverse olika vis. Jag brukar hålla mig i skuggan i den debatten, för jag tror verkligen att barnen har så stora egna viljor att det är svårt att tvinga på dem bilar lika mycket som dagens tandborstning.

I vilket fall som helst så var jag i stan idag med småkillarna och vi skulle naturligtvis äta happy meal när vi var där. (shit va skabbig den hörnan av stan har blivit). I lådorna var där en varsin grabbleksak. Inget jag reagerade över ända tills Noel påpekade att de visade skyltar på både typiska grabbsaker och tjejsaker. Jaha liksom. Noel som ääääälskar rosa och lila ville naturligtvis ha den grejen istället. Så det var bara att gå och byta ut den.
I denna situationen kändes det verkligen som om kedjan fastnat 30 år bakåt i tiden. Det var självklart för dem vilken typ av grej grabbarna skulle få. Hade det varit lite vett i pannbenet på stackarna som jobbar där, kunde de iaf ha frågat, eller?

Nu har Noel en sprillans ny my little pony i berget av leksaker och han är supernöjd med den dagen.

Oväntat!

Idag såg Valle mig naken.
Inget konstigt med det alls. Det har han gjort i princip dagligen eftersom vi brukar duscha tillsammans.

Men idag när han såg mig, tittade han förskräckt på (ja ni vet vad jag menar). Rusar till sin pappa och utbrister;

-Pappa! Pappa! Mamma AJ AJ!! Mamma AJ AJ!!

Han trodde nog att jag hade tappat nåt...

Tack!

Tack! För alla som grattat mig till jobbet, här, på fb och till mig i egen hög person. Tänk att det finns människor som blir glada för min skull. Det värmer i hjärtat så gott.

När saker faller på plats

För en tid sen, skrev jag här om att det var saker på gång, som jag inte kunde berätta om.
Nu är det färdigt.

För en tid sen kom min chef och frågade mig om jag kunde tänka mig ett jobb som kräver mer av mig. Självklart sa jag JA!

Det som hände efter det var naturligtvis förhandlingar om detta. Jag fick gå där o vänta o vänta o vänta.. Och sen rätt som det var kom han en dag precis innan jul och sa att det var klart. Jag skulle få en visstids-anställning och få utbildning för att klara upp mina nya arbetsuppgifter. Så jäkla gött!
Nu efter helgerna kom han igen och erbjöd mig ett fast jobb. Kan ni fatta det?? FAST!!!
Jag har knappt fattat det. Det är så underbart.

Tänk att saker och ting faktiskt kan ramla på plats. Och att jag får denna enorma chansen. Helt otippat från min sida.

 Det är en härlig känsla när någon tror på en. Tror att man klarar av ett arbete som innebär mer ansvar och stryrning.
Allt det här har jag att tacka lernia för. Ja visst är det jag som visat tassarna, men utan lernia hade jag inte fått chansen. En av mina största fasor är intervjuer och på det här viset fick jag istället visa vad jag kan.

Nu blir det hårt arbete och säkert många gråa hår. Men jag tänker inte ge mig. Nu jäklar..