Som en knytnäve

Mitt hjärta är alltså lika stort som min knutna näve. En aningen mindre än en tennisboll. Men ibland så känns det som om det blir så stort att det knappt får plats i kroppen. Ibland skrumpnar det ihop och blir mindre än ett russin.

Just nu verkar hjärtat inte riktigt kunna bestämma sig för hur det vill se ut. Det är som en karusell i kroppen och det gör mig osäker och kluven på vilka känslor som är på riktigt.
Jag får lycko-känslor när hjärtat växer. Av olika anledningar har hjärtat bubblat över många gånger på sistone. Människor i min omgivning som delar med sig av sina lyckliga dagar och får mitt hjärta att skutta till för deras skull.
Många gånger har hjärtat även krymt ihop, ibland har det känts som om okända krafter vill slita det ut ur kroppen på mig. Sorg, bitterhet, självömkan och ovisshet tar över. Inte alltid från mig, utan av vad människor delar med mig.
Det som är problemet är att jag har svårt att få hjärtat att skutta för min egen lyckas skull. Det stannar vid den knutna näven och gör varken från eller till.


Det här har fått mig att börja fundera på mitt eget. Varför det just nu känns som om jag av någon anledning inte är lycklig och nöjd. Jag har dåligt med anledningar till att känna mig olycklig. Jag har en man som älskar mig, barn som förgyller mig och ett jobb som utvecklar mig.
Vad är det som är fel?