Tunghäfta

Just nu har jag så mycket att säga. Så många saker som behöver komma ut för att rensa upp lite i skallen. Vad händer då? Total tunghäfta eller kanske skrivkramp. Jag känner att jag spricker snart faktiskt. Det är både bra och mindre bra saker som bubblar i mig men jag hittar inga ord. Kan vara den lille cencur-agenten i mitt huvud som styr en smula kanske? Har nån märklig känsla av att just nu kanske jag bör vara tyst. Så får det bli.

envist värre

Jäkla förkylning jag drabbats av. En vecka har jag brottats nu och det börjar bli en aning tröttsamt. Orkar ju för tusan ingenting. Försöker och försöker vara med och göra lite nytta och mycket nöje men kroppen pallar inte. Vill känna mig stark. För det är ju så mycket jag vill nu när vi är lediga tillsammans... Istället går jag omkring som en osalig ande och hostar o nyser, fryser eller svettas och blir andfådd för ingenting. Vilken sommar alltså..

Norge

När jag hör nyheter om omvärlden, där tråkigheter skett, blir jag ofta ledsen. Samtidigt som jag vet så väl att jag inte kan föreställa mig hur det egentligen är för dessa drabbade människor. Det gäller allt från svältande i afrika till krigszoner. Ja ni fattar..
Då brukar jag gå ut och sätta mig på verandan, ta en cigg och tittar på kvarteret. Denna trygghet vi bor i. Här låter vi våra barn leka ute och ingen är rädd för att något otrevligt ska hända.

Sen händer det omöjliga. Så nära "kvarteret" känns det som. Norge.
Jag blir mörkrädd, ledsen och ja.. förbannad.
Samtidigt som hela mitt hjärta känner för de drabbade i vårt grannland, finns mina tankar här, i kvarteret. Det blir automatiskt att man som mamma drar in zonen. Tar barnen lite närmre. "håll er där jag ser er". I någon slags tro om att då kan jag skydda dem mot allt.
Det trodde säkert de på ön också, att de var säkra och trygga. Självklart. I ett så fredligt och demokratiskt land ska inte sånt här behöva hända.
Det enda som krävs är EN galning med för mycket fritid... EN som kan skada en hel nation, en hel värld.

Så när jag sitter och funderar på svältande barn och krigszoner i världen och på hur man kan hjälpa, känns det plötsligt lätt. Ge en peng till någon organisation som går att lita på. lätta på samvetet.
Men hur gör man med Norge? Hur kan man hjälpa? Det enda jag kan komma på är kärlek.. och mitt djupaste deltagande i sorgen som drabbat dem.

Två som verkligen funnit varandra

Det är så härligt att se dem, Cornelia och Noel. (eller nollen som Cornelia kallar honom:)). De har verkligen funnit varandra och leker så in i bombens fint ihop.

Mini-tripp

Igår var vi bjudna ner till Hällevik, för att övernatta med vänner i föräldrarnas stuga. Härligt när vi har barn i samma ålder som kommer så bra överens och vännerna och vi också gör det. Vädret var inte så underbart igår men vi körde på ändå. Vi drog till Karlshamn till östersjö-festivalen för att kolla runt lite. En grej som jag och jens alltid brukar åka till. Dels är det en supermysig ort och dels är det shopping, shopping, shopping. Ett tips till alla är att åka dit för att fynda kläder, för under festivalen bokstavligen kastar de kläderna efter en. Fyndade massor till barnen och en del till mig. Bla en jeanskjol som var väldigt fin hittade jag på ett bord utanför JC, G-star, knälång historia som jag fick med mig hem för 50 spänn! Nu när vi kom hem såg jag att ordinarie pris hade varit 899... Är inte det ett fynd så säg!?
Vidare åt vi äcklig festival-tält-mat och drog sedan tillbaka till stugan för att kvällsmysa och ta ett par öl eller så. Då kom Valle-mannen på att detta var ett ypperligt tillfälle att vara uppe halva natten. Så så mycket mys blev det inte direkt, utan ett evigt asande på killen som tycker livet går ut på att klättra och möblera om och flytta saker.. Så är det ju när man har småfolk, det blir sällan som man planerat. Men jag tycker ändå att vi hade en trevlig liten tripp och konstaterar ofta vilka fina vänner man har runt sig. Det är något både jag och jens är väldigt glada över. Tack till er som vill umgås, trots att vi är familjen annorlunda ibland och trots att vi har en ett-åring som är vildingen själv. Ni är fantastiska!

Han e fin, vår lille Noel

När Noel var riktigt liten och trött, låg han ofta hos oss. När han låg där o försökte komma till ro, låg han alltid och klappade mig på håret eller på kinden. Så nätt och så försiktigt som han bara förmådde. Det fick mig alltid att känna mig så älskad, att ha ett så litet frö som varsamt klappade om sin mamma.
Detta har han fortsatt med. Senast ikväll låg han med huvudet i mitt knä i soffan och sträckte sig för att kunna klappa mig över kinden. Han är så fin min lille grabb. Lugn i sättet och en riktig myspysare. När han klappar om mig och jag honom, värker det nästan i mig så mycket jag älskar honom. Jag kommer att kämpa för att han inte ska förlora sitt kärleksfulla sätt. Det är en av hans största styrkor.

sommar?

Men hallå! var är sommaren? Kallt och ruskigt ute och helt omöjligt att se solen. Det är fan inte okej i juli månad. Det är inte nu man vill ligga under en filt o kolla på film. (precis som om jag kan det med en ett-åring i huset).
Jag vill ligga i solen och mysa. Se när ungarna leker på tomten. Peta i rabatterna och svära över ogräset.
Sommaren ska spenderas ute. Inte inne.

En halvhjärtad dag

Så känns det idag, lite halvhjärtat sådär. Har inte haft lust och ork till något vettigt, mest bara låtit dagen flyta på och iväg. Såna dagar behövs också ibland antar jag. Hoppas att batterierna har laddats en smula iaf så det kan bli nya järva tag imorgon istället.
Vi gjorde ett litet halvhjärtat försök till att hitta lite kantareller idag och jag konstaterade att jag har noll lokalsinne. Flera gånger i skogen sa Jens till mig att jag var på väg på helt fel håll. Så vill Jens någonsin bli av med mig så kan han bara köra ut o sätta mig på en stubbe nånstans. Jag lär inte hitta hem igen, den saken är klar. Föresten är inte syskonvagnar gjorda för skogen och inte en svampjäkel fick vi med oss hem heller. Tackar så mycket för den friska luften dock..
Sen har jag målat naglar ikväll. I nån slags cerise/röd färg. Emmas.. Tur man har en dotter som gillar nagellack :) Blev inspierad av den nyare trenden i kläder som vräker in över oss. sjuttiotalet. Hur jäkla snygga kläder som helst. Me like! Glad över att äntligen få tjäna lite pengar nu också, vet jag att det lätt blir lite nytt i garderoben i höst. Så när jag målade naglarna i en riktig "tantfärg" ikväll på både fingrar och tår, kändes det så jäkla rätt. Hahaha... ja vi får väl se om jag syns på byn med slokhatt framöver.

Cirkus Skarp på charter

Jo då, 6 barn på charter gick som en dans! Vi visste inte vad vi gav oss in på och förberedde oss på det värsta. Det blev en helt underbar resa på barnens vilkor precis som vi bestämt oss för.
Vi tog inga onödiga resor eller upplevelser där barnen hade kunnat få problem med värmen eller bli allmänt uttråkade, utan höll oss rätt mycket till hotell-området som var helt fantastiskt med pooler, glass och aktiviteter. Inte en enda gång hörde vi någon säga att de var uttråkade, småhungriga eller pipiga.
Hela jag bubblar av upplevelsen än. Därför har jag svårt för att formulera mig och tar till lite bilder istället =)

 utsikt från lilla balkongen

 en del av stora balkongen.

vi bodde på två våningar i en svit så vi fick takvåning och all lyx =)

 andra halvan av stora balkongen.. ja bubbelpoolen var bara vår..

 Noel blev väckt av att Valle slabbade ner honom med sina kyssar

 Erik hänger i baren. Blå sprite blev en hit!

 Emma och Moa gjorde fina flätor.. klassiskt turist fälla och vi gick i dem alla!

 Jag o Valle hänger i barnpoolen

 Ibland hängde vi där allihopa

 utsikt från lilla balkongen. Värstingen i poolen var lätt Noel.

 Erik o Emma hängde mest till under vattenytan

 Alla våra fina ungar

Noel kan själv.. o som han slet runt på denna väska. Superduktig!



morgonrock och gula foppatofflor

Är hur sliten som helst. Vet inte riktigt varför. Kanske för att man nu äntligen vet att det blir ledigt. Problemet är att jag inte har tid att slappna av riktigt än. Det ska fixas och packas inför resan nu. 8 pers ska alla ha sitt med sig och helst ska man inte glömma nåt. Någons tandborste eller nåt lär glömmas, men skit i det, sånt ordnar sig alltid. Sen är jag en otrolig tidsopptimist och lär stressa sönder mig kl 24 i natt när jag inser att det börjar bli bråttom. Men fram tills duschen ikväll där allt möjligt ska fixas så man vågar visa sig i en bikini i en vecka, kommer jag att lunka runt i min knä-långa morgonrock och mina gula foppatofflor. Hur snygg som helst, faktiskt. Alla grannarna är ute också. Tur det, så alla kan se hur jäkla slapp jag är nu när jag äntligen ska ha lite ledigt med min familj.

kärlek på autopilot

Tankarna har vandrat ikväll, i en bullrig fabrik som gör att jag förstår varför min bror har en hörapparat hängandes bakom varje öra, efter att ha arbetat där i 20 år nånting.
Det hela började med att ytterligaren en person berättade om svårigheten med att få barn. känns som om var och vartannan människa har det problemet.. Men iaf så tyckte jag naturligtvis att det var tråkigt att höra.. ja tom lite sorgligt faktiskt. Men det fanns hopp om barn, så det verkar lovande för framtiden.
 När personen berättat började jag tänka lite på min egen situation, min familj som är så stor och härlig.. bla bla bla.. För när man hör någon som aldrig fått ett eget barn att få rå om och älska, blir jag lite otrygg. Först börjar jag tänka, shit vad orättvist att jag bara kan och kan och kan och kan igen. Sen börjar jag tänka.. Tänk om människor blir avundsjuka på mig som fått ungar.. eller ännu värre, tänk om någon människa skulle missunna mig mina ungar.. för det är ju så lätt hänt att man missunnar när man inte själv kan. Tänk om någon tänker den klassiska.. eller kanske rent av säger det högt till andra.. "de där skarparna borde ta hand om vad de skaffat innan de blir på tjocken igen!" Jag vet att såna ord har används tidigare, men av människor som helt enkelt missunnar oss att vara lyckliga. Då betyder det ingenting för mig. Människor kan vara elaka och fula på insidan även om jag inte vill se den sidan så finns den tyvärr.
Sen vandrade jag vidare i tankarna och började fundera över om jag verkligen räcker till för alla mina ungar. Kan jag älska dem alla, på samma vis som om de som bara har ett barn? Kan jag räcka till som mamma till alla? eller deligerar jag ut kärleken och missar massor i barnens liv pga tiden inte räcker till för alla? Är jag så uppe i kaoset att min kärlek till mina barn går på autopilot. kram hit, puss dit, torka näsa hit, sätta plåster dit, torka tårar hit, natta dit... utan att leva i nuet och känna varje känsla som jag har i mig för dessa små frön.
Det jag kom fram till är att, ja.. det går nog på autopilot. Men min famn och mitt knä har alltid tid över till den som behöver. Kommer någon och vill sitta o mysa eller är ledsen så finns det alltid tid för det. Ser jag att barnen roar sig och de ser att jag "finns där" utan att vi är på varandra hela tiden så tror jag att, det är att räcka till för vartenda litet frö jag satt till världen. Och just då, i det ögonblicket när jag och ett frö sitter där och myser, är jag närvarande till max och älskar utan autopilot, helhjärtat. För älskar dem, det gör jag. Mina små frön..

ny dag, nya utmaningar.

Ja jag fick inte bli någon butikspersonal. Det saknades erfarenhet av spel mm. lite synd faktiskt. Hade säkert varit roligt att prova på.. fått den lilla klicken in på cv-t...
Men idag blir det andra bullar. Ny/gammal industri som jag ska vara på. Roligt! lite kända ansikten och lokaler man känner igen. Nära o bra och också bra för lilla cv som hade behövt lite mer erfarenhet även här. Håll tummarna för att det går bra och att jag kan få komma dit fler gånger.
Än känns det bra att vara bemannings anställd. Det är rätt roligt att få cirkulera, få nya erfarenheter och varierande arbetstider. Stör mig inte ett dugg att jag ska jobba eftermiddag idag, fast det är fredag.. Vi får väl se hur länge den känslan varar...

Lite värre är det med hemma-statusen. lille mr Valle har fått feber. Inte en bra idé när vi nu ska utomlands. Måtte det gå över illa kvickt. Antagligen värmen som tar på honom också. Får väl göra lite smoothie till honom idag, för det gillar han. får göra mer för han dricker alltid upp min=) tur att det är nyttigt.

Respanik!

Nu börjar paniken krypa på mig som ett litet fult monster. Resdagen till turkiet närmar sig och vi har såå mycket o fixa med innan. kläder ska packas, huset får ju gärna vara en aning i ordning och allt annat skit som ska hinnas med innan avfärd. Verkar som en baggis? Nej inte direkt när man är två heltidsjobbare med en hel skock ungar.
En sak med vår härliga stora familj är att allt blir MER. så är det bara, allt blir mycket jämt. Oftast så tar jag det lite med klacken och tänker att det jag inte hinner idag.. kanske jag hinner imorgon, Men jag tror faktiskt inte att flygbolaget håller med om det!!!
Det är bara o inse, vi kommer att glömma hälften och skita i en tredjedel av måstena här hemma. I vilket fall som helst så tror jag faktiskt att turkiet också har affärer.. rätt många har jag hört. Det ordnar sig. Får inte glömma att andas bara.. Klart vi hinner allt på lördag förmiddag, eller hur?!
Prioritera det viktigaste.. räkna in fröna, ta med passen, biljetterna och ett par kontokort. Sen klarar vi oss nog..
andas in....
andas ut....

Borde ta en yoga-kurs.. undrar om det finns yoga på "göingska"?

Noel och pappa på promenad

Jens; Här framme kommer kossorna, Noel. Ser du dem?
Noel; ja..
Jens; Visst är de söta?!
Noel; Ja.. men pappa, jag är hungrig. Får jag äta en kossa?

snabba byten och hemliga klubben

På väg hem från jobbet idag konstaterade jag två saker.

1; Jag är tydligen med i en hemlig klubb.
2; Det gäller att vara snabb i svängarna och hålla i hatten.

Tillåt mig förklara.

Tydligen finns det klubbar. Vet inte om de är så hemliga, men lite hemliga för mig är de nog. I alla fall är jag tydligen med i en slags supermystisk bil-klubb. Det har hänt mig väldigt ofta sen vi skaffade vår lilla bil att människor som äger likadana bilar hälsar. I början tittade jag skumt på dessa typer. Sen började jag antagligen bli hjärntvättad och näven åkte upp och började hälsa tillbaka.
Sen jag började jobba i Vä möter jag varje dag två såna bilar och förarna sitter med näven klistrad i framrutan när vi möts. VARJE DAG. Detta beteende gör mig lite förbryllad. Varför??
Visst har man hört talas om de som äger veteranbilar eller dyl, att de hälsar och ofta också träffas för att beundra sin vidunder till åk. Aldrig hade jag kunnat tro detta om mitt lilla vrålåk. Visst gillar jag min lilla bil och visst tycker jag att den e lite tuff, men hallå!! e ni dumma i huvudet eller??

På vägen hem fick jag också ett samtal. Det var mina arbetsgivare som ringde.
-Hej! Hade det varit okej för dig att byta jobb?
- eh... ja... visst.. hur menar ni?
- Jo vi tänkte att du kunde börja jobba i affär imorgon.
- eh.. jaha... men där jag jobbar nu då? ska jag inte åka dit imorgon?
- Nej men isåfall ses vi vid affären imorgon och presenterar dig där.
-......okej........ (tänk min min... tur det var per telefon)

Så får det tydligen bli.. Industriarbetaren ska bli butikspersonal i matvarubutik från och med imorgon.
Håll i hatten för här går det undan!

Helg!

Igår kändes det mycket roligare att jobba. Tror de kanske såg att jag tog illa vid mig i förrgår. Jag vet inte men det kändes vänligare på nåt vis. Skönt att det kändes så, för jag gillar att jobba men tänk så mycket människorna runt en avgör hur det ska kännas.
När jag sen kom hem kom Jens med en kartong, och jag som e lite korkad såg inte att det var en datorkartong. Men jag blev rysligt glad över att Min snälla Gubbe kom hem med en laptop kan jag lova. Det har jag önskat mig i säkert två år. Jag sitter i köket och skriver detta just nu. Ungarna stimmar under bordet men vi kan vara tillsammans ändå. I like it. Tidigare har jag fått ta mina "chanser" att sticka upp på ovanvåningen och försöka hitta lite tid till att snoka runt på mina favoritsidor på nätet. Nu blev allt mer tillgängligt.
Helgen är helt obokad så det blir att försöka hinna med lite här hemma. Återigen sitter vi en båt där så mycket behöver bli gjort och vi vet att så lite kommer att bli det. Men så är det med småfolk, de tar ens tid, och tack för det. All tid med dem är underbar och man får aldrig låta frustrationen över att ens egna tid och jobbetid blir lidande. Innan vi vet ordet av är denna perioden förbi och tänk vad man hade ångrat sig om man ägnat barnen för lite tid för att istället städa tvätta, renovera, bära bränne och annat som alltid hänger över en på nåt vis. Tids nog kommer vårt hem, trädgård och bränne alltid vara perfekt. Då sitter man här o saknar ungarna som aldrig kommer hem tillräckligt ofta till sina gamla föräldrar. Därför är det okej att hoppa över tvätthögar och leksaker tills vidare.
 Kram på er!