Tankarna har vandrat ikväll, i en bullrig fabrik som gör att jag förstår varför min bror har en hörapparat hängandes bakom varje öra, efter att ha arbetat där i 20 år nånting.
Det hela började med att ytterligaren en person berättade om svårigheten med att få barn. känns som om var och vartannan människa har det problemet.. Men iaf så tyckte jag naturligtvis att det var tråkigt att höra.. ja tom lite sorgligt faktiskt. Men det fanns hopp om barn, så det verkar lovande för framtiden.
När personen berättat började jag tänka lite på min egen situation, min familj som är så stor och härlig.. bla bla bla.. För när man hör någon som aldrig fått ett eget barn att få rå om och älska, blir jag lite otrygg. Först börjar jag tänka, shit vad orättvist att jag bara kan och kan och kan och kan igen. Sen börjar jag tänka.. Tänk om människor blir avundsjuka på mig som fått ungar.. eller ännu värre, tänk om någon människa skulle missunna mig mina ungar.. för det är ju så lätt hänt att man missunnar när man inte själv kan. Tänk om någon tänker den klassiska.. eller kanske rent av säger det högt till andra.. "de där skarparna borde ta hand om vad de skaffat innan de blir på tjocken igen!" Jag vet att såna ord har används tidigare, men av människor som helt enkelt missunnar oss att vara lyckliga. Då betyder det ingenting för mig. Människor kan vara elaka och fula på insidan även om jag inte vill se den sidan så finns den tyvärr.
Sen vandrade jag vidare i tankarna och började fundera över om jag verkligen räcker till för alla mina ungar. Kan jag älska dem alla, på samma vis som om de som bara har ett barn? Kan jag räcka till som mamma till alla? eller deligerar jag ut kärleken och missar massor i barnens liv pga tiden inte räcker till för alla? Är jag så uppe i kaoset att min kärlek till mina barn går på autopilot. kram hit, puss dit, torka näsa hit, sätta plåster dit, torka tårar hit, natta dit... utan att leva i nuet och känna varje känsla som jag har i mig för dessa små frön.
Det jag kom fram till är att, ja.. det går nog på autopilot. Men min famn och mitt knä har alltid tid över till den som behöver. Kommer någon och vill sitta o mysa eller är ledsen så finns det alltid tid för det. Ser jag att barnen roar sig och de ser att jag "finns där" utan att vi är på varandra hela tiden så tror jag att, det är att räcka till för vartenda litet frö jag satt till världen. Och just då, i det ögonblicket när jag och ett frö sitter där och myser, är jag närvarande till max och älskar utan autopilot, helhjärtat. För älskar dem, det gör jag. Mina små frön..
Bra skrivet. Känner igen mig. Men jag tror att det även finns människor som "bara" har 1 barn och kör på autopilot i alla fall. Själv är jag alltid rädd för att inte räcka till riktigt, men ja... man gör så gott man kan...
SvaraRaderaDet där med att inte kunna få barn, ja det sätter verkligen igång tankarna, det vill jag lova. Man tänker mycket, grubblar, undrar, gråter, blir förbannad, och, ja man tycker att det kan vara jävligt orättvist. Orättvist att andra kan ploppa ut ungar till höger och vänster (varav alltför många inte ens vill eller borde få ha barn), medan man själv längtar, önskar och försöker försöker försöker, och hela tiden misslyckas. Jag kan inte tala för alla förstås, men även om jag kan tycka att det är jäkligt orättvist att det är så, så är det inte detsamma som att jag missunnar nån annan sina barn, jag önskar bara att jag OCKSÅ kunde få vad de/ni har. Men visst, det är sällan ens tankar är särskilt rationella när man själv är drabbad av ofrivillig barnlöshet och dessutom ofta har hormoner som värsta bergodalbanan. Kanske det är avundsjuka, jag vet inte. Jag skulle aldrig missunna nån annan sitt barn, för jag förstår att det måste vara bland det mest underbara som man kan få i livet, men som sagt - det känns samtidigt för jävligt att själv ofrivilligt stå utanför.
SvaraRaderaNär det gäller er två så är jag otroligt glad för er skull. För det är så tydligt att ni älskar varenda en av era knattingar, och det gör för övrigt jag också! Kärlek på autopilot må väl vara hänt emellanåt, men så länge autopiloten står på "on" och inte "off" så är väl allt väl! Har sett er båda med barnen så ofta att jag inte tvivlar det minsta på att kärleken finns och räcker till åt alla, och det märks även tydligt på hur barnen är och utvecklas. Jag hoppas som sagt att vi också får uppleva det ni har, nån dag (om än i mindre skala...), och då finns det åtskilligt att lära från er familj, det ska ni veta :-)
Stor kram på er alla