När jag hör nyheter om omvärlden, där tråkigheter skett, blir jag ofta ledsen. Samtidigt som jag vet så väl att jag inte kan föreställa mig hur det egentligen är för dessa drabbade människor. Det gäller allt från svältande i afrika till krigszoner. Ja ni fattar..
Då brukar jag gå ut och sätta mig på verandan, ta en cigg och tittar på kvarteret. Denna trygghet vi bor i. Här låter vi våra barn leka ute och ingen är rädd för att något otrevligt ska hända.
Sen händer det omöjliga. Så nära "kvarteret" känns det som. Norge.
Jag blir mörkrädd, ledsen och ja.. förbannad.
Samtidigt som hela mitt hjärta känner för de drabbade i vårt grannland, finns mina tankar här, i kvarteret. Det blir automatiskt att man som mamma drar in zonen. Tar barnen lite närmre. "håll er där jag ser er". I någon slags tro om att då kan jag skydda dem mot allt.
Det trodde säkert de på ön också, att de var säkra och trygga. Självklart. I ett så fredligt och demokratiskt land ska inte sånt här behöva hända.
Det enda som krävs är EN galning med för mycket fritid... EN som kan skada en hel nation, en hel värld.
Så när jag sitter och funderar på svältande barn och krigszoner i världen och på hur man kan hjälpa, känns det plötsligt lätt. Ge en peng till någon organisation som går att lita på. lätta på samvetet.
Men hur gör man med Norge? Hur kan man hjälpa? Det enda jag kan komma på är kärlek.. och mitt djupaste deltagande i sorgen som drabbat dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar