När Noel var riktigt liten och trött, låg han ofta hos oss. När han låg där o försökte komma till ro, låg han alltid och klappade mig på håret eller på kinden. Så nätt och så försiktigt som han bara förmådde. Det fick mig alltid att känna mig så älskad, att ha ett så litet frö som varsamt klappade om sin mamma.
Detta har han fortsatt med. Senast ikväll låg han med huvudet i mitt knä i soffan och sträckte sig för att kunna klappa mig över kinden. Han är så fin min lille grabb. Lugn i sättet och en riktig myspysare. När han klappar om mig och jag honom, värker det nästan i mig så mycket jag älskar honom. Jag kommer att kämpa för att han inte ska förlora sitt kärleksfulla sätt. Det är en av hans största styrkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar