koma

Kastar av mig jobbväskan i hallen. Mentalt kastar jag även av mig jobbet. Dax att släppa det. Dax att gå i koma.
Jag är så trött att jag är rädd att det kommer ifatt mig snart.
En vecka till. En tuff vecka till. Sen är det dax för en liten semester. Nästa helg flyr jag undan allt. Jag känner att jag måste det. Ett behov som växt till sig under en lång tid. Kan inte minnas när jag var ensam senast på det viset. En hel helg utan man, barn och hem. Bara jag.
Det är ganska fantastiskt att jag klarat mig så här långt. Jag som alltid varit så beroende av min egna tid. Att bara få sitta och fundera. Läsa en bok. Helt enkelt få chans att göra vad som känns bra för just den stunden. Eller göra vad jag gör här, sitta och få skriva ner mina tankar, sortera upp i kontoret lite. Jag kan aldrig dela allt här och innan bloggens tid satt jag ofta med en bok och skrev ner mina tankar om allt som kändes "för mycket" både det onda och goda i livet.
Åter igen kommer jag till det där ordet balans. Det behövs. Så är det bara.