När stressen säger ifrån

Det har hänt en gång tidigare. Att den inre stressen tar över så pass att den tar sig friheter i min kropp.
En sak med min fula hud är att den reagerar väldigt negativt när jag bygger upp för mycket stress. Denna gången är det inte så farligt, men tillräckligt för att jag förstår vad det handlar om. Det gjorde jag inte förra gången.
Förra gången det hände var mitt liv i kaos. Jag jobbade sju pass i veckan, var ensamstående med två små barn och hade en man i mitt liv som kanske inte var så bra för mig, om man reflekterar en smula.
Det som hände den gången var att hela mitt ansikte blev så inflamerat att jag inte kunde öppna munnen på morgonen. Det gjorde så satans ont och jag såg så hemsk ut. När allt var över hade jag fått små ärr på hakan som fortfarande finns där och fular sig.
För några dagar sedan kom den. Bölden eller vad vi ska kalla den för. Bara en, eller två om man räknar en liten som satt sig strax under. Precis på käkbenet sitter den och det ser ut som om det ligger en stenkula under huden.
Kanske har jag klarat mig undan en smärre katastrof tack vare mina piller som hjälper till att hålla det i schack. Den gör inte så ont men är ack så störig där den sitter.

Det är mycket nu. Och fast jag vet så väl att jag måste andas, glömmer jag det ibland...