Tankarna går fortfarande runt i ämnet känslor. Vad är egentligen på riktigt och vad har man tänkt fram och skapat själv? Man vet ju att man lätt kan trigga igång vissa saker genom att spä på små gnistor i sig själv. Både när det gäller bra och skitjobbiga känslor. Själv kan jag ibland känna att jag behöver gråta men behöver ett startskott för att få ut tårarna. På med böl-filmen eller böl-skivan och resten sköter sig själv.
Det enda jag kan säga med 100% säkerhet just nu, är att när jag ser mina barn, känner jag bara kärlek. Det är på riktigt helt utan undantag.
Resten, ja, det vet jag inte vad som är på riktigt och vad som är små gnistor som jag av någon anledning fått att bli flammor. På gott eller ont? Vet inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar