behovet av ord

Så länge jag kunnat har jag skrivit. Som liten skolflicka lektes det kontor i timmar där det skrevs låtsasbrev. Efter ett tag fick man riktiga brevvänner och det var väldigt roligt. Varje vecka väntade man spänt på att det skulle dimpa ner nåt adresserat till mig i postlådan. Sånt finns inte idag.
Senast jag fick ett brev, ett riktigt brev, var för snart 8 år sen och redan då var det ovanligt. Jag hade ingen dator då. Det var en vän som skrev, hon hade flyttat till asien och jag blev så rysligt glad för ett riktigt brev och att hon hörde av sig såklart.
I tonåren började en annan skrivfas. Behovet av att få ut känslorna som stormade runt i både huvud och kropp. Alltid fanns där någon stackars kille som var i fokus för mina texter. Det blev sida upp och sida ner med kärleksförklaringar, frustration och nödrim. Texter som innehöll utbrott och försök till uppbrott mot föräldrarna var heller inte ovanligt. Tänk att tonåringar och föräldrar aldrig pratar samma språk. ingen förstår den andre.
Ingen såvitt jag vet har läst texterna, men de finns här.. samlade i en pärm. Ganska rolig läsning, men jag funderar allvarligt på att elda upp skiten. För tänk om jag dör och någon annan hade läst igenom den. Den tanken är för mig väldigt obehaglig.
Som ung vuxen köptes det en dagbok, där jag återigen kunde skriva ner mina tankar och känslor. Det blev en väldigt negativ bok. Mycket tråkiga saker hände tillsammans med skitstövlar som fick mitt hjärta att brista. Den är också på väg till brasan, även om jag vet att den är mycket mer än tonårsdravel. Det är faktiskt svårt för mig att läsa i den för jag blir fortfarande upprörd.
Och nu sitter man här och skriver istället. För alla. Vem som helst kan ta del av mig. Eftersom man vet att världen kan lyssna på mina ord blir man naturligt försiktig. För inte vill jag såra någon. Inte heller kan mina innersta känslor alltid synas här. För tänk om det bara är i stundens hetta. Då kan det göra skada. Det blir upp till er att läsa mellan raderna kanske.
 Men det är skönt att låta tankarna komma ner i en text. Det är en utmärkt terapiform där man printar ner och sen kan släppa taget. Det tjänar inget till att gå o stöta o blöta för sig själv. Det hade ätit upp mig. Så tack för att ni tar del av mitt ältande och ger mig lite feedback på tankarna ibland.