Tänk om allt rasar nu

Nu har jag börjat nojja mig en smula. Ja nu är det dax att börja jobba. Ungarna ska vara fullt ut på dagis och fritids och vi ska jobba heltid båda två. Detta har inte hänt på fyra år.. Tänk vad tiden går när man har roligt.
Ja visst, jag har inte varit hemma o dragit i fyra år, jag har ju pluggat heltid o så men det är ändå inte samma sak. Faktum är att jag mestadelen av denna tiden har varit mammaledig.
Nu kan jag tycka att mina barn haft tur att deras mamma kunnat vara hemma så mycket hos dem. Nu blir allt annorlunda.
Att jag och Jens de senaste åren levt i vad många hade ansett ett ojämnställt förhållande är sant. Jag har varit den klassiska frun och han den klassiske mannen. Jag hemma, Han karriär. Jag har försökt hålla iordning här hemma så gott det går med en massa småfolk, tvättat och lagat mat.. o allt det där.
Nu vänder vi blad, det är dax för en ny period i våra liv. Ett mer jämnställt.
Vi har pratat mycket om det, hur vi ska gå tillväga för att "hålla ihop det". En sak är vi överens om och det är att när man är så många i ett hushåll som vi är, krävs det planering.
Hur ska vi hinna med allt? Om vi kommer hem kl 17, ska det fixas mat, göras läxor, skjutsas till träningar, hushållsarbete och kärlek till alla. Jag undrar vad som kommer att fallera. Just nu så här innan man kommit in i de nya rutinerna kommer saker att fallera.. Det känns så. Därför nojjar jag mig.