Efterklok.

Jag minns från skoltiden hur tråkig jag tyckte att min mamma var när hon kom hem från jobbet. Hon hann liksom inte mer än hem, slände av sig kappan och väskan, kramade om mig och sa "Väck mig om en timme". Där satt jag o gjorde mina läxor och väntade på att timmen skulle gå. Strax innan det var dax fick man gärna sätta på kaffe till henne. Sen var hon med i matchen igen och kunde äntligen lyssna på mitt eviga babbel.

Nu kan jag säga att jag förstår henne.

När jag krälar mig upp för trappan efter jobbet och ramlar in i hallen känner jag mig halvdöd. Jackan o väskan slängs av och jag vill inget hellre än att ta igen mig en timme (dygn).
Nu går jag inte o lägger mig, utan sitter som en zombie ett tag istället. Barnen tycker jag är skittråkig och vill inget hellre än att jag ska lyssna på deras babbel och leka med dem.

Kommer det att ta 25 år innan de förstår mig?....