Sakta gick det, för mina lår skriker av smärta från träningen. Jag tog med mig min mp3 för att lyssna lite på Mark Levingoods Hjärtat får inga rynkor. Ett par kapitel in i boken kommer jag på mig själv med att skratta högt och inser att folk kan ju höra mig.
Men o andra sidan, vad gör det? Om jag går omkring i byn och skrattar för mig själv, kanske folk tycker jag är galen. Eller kanske de tror jag bara är glad för något. Tänk så trevligt det hade varit om folk i allmänhet hellre hade tänkt det positiva före det negativa.
I slutet av promenaden såg jag något väldigt märkligt.
Det var en man, som på fullaste allvar, var ute och dammsög sin uppfart!
Då blev jag väldigt sugen på att skratta högt igen, men avstod. Jag bet mig i läppen och funderade på ifall Jens skulle tro mig när jag kom hem.
Varför dammsugar man sin uppfart?
Jag vet när jag var yngre brukade man skämta om karlar som jämt var ute o pysslade i trädgården, att de måste ha en hemsk fru inne i huset som gör att de inte vill vara inne.
Jag menar.. förstår inte mannen med dammsugaren att imorgon kommer allt att vara ogjort. Det är ju höst för tusan!!! Imorgon kommer där återigen att ligga lite löv o annat skit som blåst in över hans nydammsugade uppfart.
Kanske jag borde gå där imorgon igen för o se om han dammsugar varje dag.
O jag som har problem med att ens hinna med o dammsuga insidan. Tänk så mycket tid den mannen måste ha över i sitt liv..
Jag kan klaga ibland över att jag har för mycket att göra, men måtte jag aldrig få såå mycket fritid säger jag bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar