Har ett hudproblem som heter nåt så vackert som Rosacia. Det är långt ifrån vackert. Det är även kallat vuxenacne men jag vill påstå att detta är rätt mycket värre än ungdomsfinnarna.. för detta är tydligen här för o stanna... och mycket rödare, intensivare och gör ont som fan. Känns ungefär som om det kryper små myror under huden i ansiktet och ömmar. Ett tag led jag av så mycket underliggande inflamationer i huden att jag inte kunde öppna munnen på morgonen.
Jag är så trött på det. haft möget halva mitt liv nu och kan inte/vill inte lära mig leva med det. Detta är anledningen till varför jag nästan aldrig låter mig fotograferas. satt o kollade runt lite och ca 8 av tio kort på mig med nåt barn i famnen är taget från axlarna på mig. men jag hittade ett.. och här har ni den. Den nakna sanningen. Min värsta mardröm. men jag blottar den här och nu. Varför? Jo för att uppenbarligen måste jag börja se mig i spegeln och acceptera den jag är. Det enda jag håller tummarna för nu är att mina ungar slipper detta elände. Det finns tydligen arvsanlag med det här..
Här har ni en av mina största pålågoandar. En självförtroendesänkade pisshy. oh ni anar inte vad detta ansikte har hindrat mig genom åren..
på en skala 1-10, där 1 är en bra period med rosacia, är detta en 5a ungefär.
så som det ser ut mesta delen av tiden.
Jag kan förstå att det måste vara en skitjobbig sak att leva med, men jag tycker i alla fall att du alltid är snygg & fräsch när man stöter på dig, så d så! Kram och ha en fin dag.
SvaraRaderaHej Iija,
SvaraRaderaförst vill jag bara säga att jag tycker att det är jättetrevligt att du börjat blogga så att vi får följa familjen även på detta sättet! Det är ju lite långt avstånd, så alla sätt är bra :-)
Har läst även tidigare inlägg, men har då av nån anledning inte lyckats kommentera även om jag försökt flera gånger - får väl se om det går bättre denna gången, annars lär jag slita mitt hår igen!
Vad gäller ditt inlägg om din hy så förstår jag mycket väl hur jobbigt det måste vara. Vi har ju alla "bagage", mer eller mindre, och man känner ju sig särskilt utlämnat och plågad när det är så synligt och svårt att komma ifrån! Men jag håller med tidigare kommentar, att det absolut inte är något man reagerar på när man träffar dig, det ska du veta! Kram till hela familjen!
o det har vi maxfaktor att tacka för=)
SvaraRaderatack va ni är snälla. skönt att ni inte reagerar så rysligt som jag inbillar mig att ALLA gör..
Kul att du läser Jenni. vi får ju försöka vara "i" varandras liv, trots avstånd. Det är viktigt både för mig, Jens och barnen.