På låtsas

Idag har mina tankar kretsat runt hur det är att vara styv/plast/låtsas/extra/bonusmorsa. Kärt barn har många namn...?
5 år har gått snart och det har hänt massor.
Inte nog med att jag flyttade in i deras hem, de fick bonussyskon på köpet.
Lite som att Här kommer vi! maka på er för nu ska vi också få plats.. finns det hjärterum...etc..
Jag vet att det var väldigt blandade känslor. Här kom vi och helt plötsligt skulle vi skapa ett hem som passade oss. Som en stor familj, vår familj.
Jag som kom från ingenstans hade helt plötsligt också en talan i deras hem. Deras borg.
Jens och jag ville göra vårt hem. Tidigare hade han inte brytt sig så mycket om det där och det förstår jag. Jag menar hur kul är det att fixa o dona efter en seperation och utan att veta vart framtiden vill ta för väg?
Nu hade vi en framtid tillsammans och ville bygga bo.

Här blev en frontalkrock så här med facit i hand..
Vi började måla o fixa utan att tänka så mycket. Det var slitet och behövdes absolut. Men så tänker inte barn. Det enda dom antagligen såg var att vi tog bort allt deras mamma skapat när hon bodde där, med dom, tillsammans med pappa.... Detta blev ytterligare ett steg i deras sorgarbete efter seperationen.

En annan ny sak blev husreglerna.. Efter att ha haft pappa för sig själva några år, hade ju dom byggt upp regler för hur saker skulle vara och trivdes bra med det.
In kommer jag med två stycken 3-åringar. Mitt i trotsen, tusen regler och strikta rutiner, för att har man tvillingar i trotsåldern är det viktigt för att överleva...för att orka med.. speciellt som ensamstående mamma.
Ja ni kan ju förstå hur det blev.. De stora barnen fick tyvärr anpassa sig lite efter de små.. tex småsaker som att ta en glass kunde de göra lite när de ville annars... för de kunde hantera att ta en glass en timme innan maten och ändå äta. Det kunde inte de små.. och tusen andra småskitsaker som fick anpassas bara sådär.

Jag o andra sidan gick in i detta med en övertro på allt. barn är barn och kärleken övervinner allt..
Det blev en frontalkrock för mig också.. självklart.
Det blev en typ av intensivkurs i att snabbt som tusan läsa på om barn i deras ålder. Hur funkar det? Vad tänker dom? Intressen? Varför så tysta? Ledsen.. Varför? Tusen frågor till Jens om kvällarna om hans barn och deras rutiner, regler, personligheter.  Jag blev helt snurrig, förtvivlad och började misströsta.

Jag fick ta ett litet steg bakåt.

Det var aldrig tvivel på kärleken mellan mig och Jens, utan det handlade om barnen. Hur ska vi kunna mötas?
Jag fick stanna upp. Andas. Räkna till 10 och börja tänka.
Resultatet blev rätt mycket som vi har det idag.
Vi började lätta lite på trycket.. efter ett tag började mina barn komma ur trotsen och blev lite äldre. De strikta rutinerna kunde bli lite mer avslappnade.
Små saker kunde jag ta med hans barn, men stora grejjer väntade jag med och då fick Jens gå in och ta över helt enkelt. Jag blev en vuxen i deras liv men inte en överförmyndare. Jag finns om ni behöver mig, men jag tänker inte tränga mig på.

Balans

Att vara bonusmorsa är bland det svåraste jag kan tänka mig. Det är en prövning som aldrig tar slut. Deras respekt är aldrig given. Den måste man förtjäna. Hela tiden. De växer och utvecklas till underbara personligheter. Under den processen är vi som bonusbarn-bonusmorsa hela tiden under utveckling. Det är en pågående resa där allt kan hända och vi måste hela tiden jobba med våra möten och respekten för varandra för att kunna leva tillsammans som vår stora härliga familj.
Mitt mål är att när dom är vuxna fortfarande vill ha mig i deras liv. Trots att jag bara är på låtsas. Lyckas jag med det, då som först har jag lyckats bra med mitt jobb som bonusmorsa.